I vardagen ryms det stora mysteriet. Alldeles under ytan ligger det begravt, berett att poppa upp så fort man vänder ryggen till. Det oväntade, obegripliga.
    Lisa Gerdins svarta glödlampor, vilket ljus strålar ur dem? Och var skall man plugga in kontakten?

Som ett strävsamt gammalt par framstår de två lamporna i "Deadlocks", för evigt förenade likt kommunicerande kärl, slutna inför omvärlden, sig själva nog. Kanske äger de ett underbart gemensamt universum. Men de brinner inåt, med ett svart ljus.
     När "Deadlock" är ensamt lägrar sig stillheten. Kommunikationen med omvärlden tycks omöjlig, kontakten har slagit knut på sig själv. Men solitären är ändå stolt, övertygad som den är om sitt ypperliga vägval.

Vad skall man då göra med alla dagar som ramlar över en. Räkna dem? Kalla dem vid namn?
     Lisa Gerdins objekt är som dagar. Vissa är komplicerade, kluriga, svåra att ta sig igenom. Andra är enkla, vackra, självklara. Även de komplicerade är ibland självklara. Där finns egentligen ingen motsättning.