Nu och då hör man människor säga att om bara Hitler hade kommit in på Konsthögskolan i Wien som ung, och därigenom kunnat påbörja en karriär som konstnär, så hade Europa sluppit Nazityskland och andra världskrigets alla grymheter. Även etablerade historiker roar sig med denna tanke. Varför kan man fråga sig? Faktum är ju att det var just jobbet som diktator som gav Hitler möjligheter att genomdriva ett mycket stort antal av sina konstnärliga idéer. Konstnärssjälen förverkligade sig själv genom att starta krig. Vad säger det om konsten? Och vad säger det om konstnärens roll?

Ulrika Gomm undersöker platser som blivit historiskt belastade till följd av händelser under andra världskriget. Vandringen med kamera genom korridorerna i modellen av Krigsministeriet som Albert Speer ritade är suggestiv och påminner mig om skildringarna av Hitlers bunker i filmen "Undergången". Det är klaustrofobiskt och ödesmättat. Och allt som sker, sker i passionerad närhet till arkitekturen och till arkitekturen som idé.

Har formen och arkitekturen en inbyggd ideologi? Kan en fascistisk estetik vara god konst? Var det nazistiska projektet i grunden ett estetiskt projekt? Vilket svar man än väljer att ge på de frågorna kan man konstatera följande; möjligheterna att utvinna mytologiska och metonymiska betydelser ur de orter och platser som är sammankopplade med händelser under andra världskriget är i princip obegränsade. Nämn namnet så studsar omgivningen till, och en tyst historisk genomgång, komplett med logisk/moralisk förklaring, rullar igång på hårddisken. Hur ser den förklaringen ut? Det skiftar, men en sak är säker; den måste hela tiden uppdateras.

Att som "Undergångens" regissör Hirschbiegel skildra Hitler som en levande människa, istället för som en galning, var att gå väl långt tyckte många. För oss som är födda på 1900-talet är det bekvämast att betrakta trettiotalets diktatorer – Hitler och Stalin – som söndermedicinerade fullblodspsykopater. Då kan man betrakta andra världskriget som en parantes, och slipper fundera över hur arvet efter de fascistiska trettiotalsregimernas människosyn lever vidare i Europa idag.
      De metonymiska metaforerna blir med tiden urvattnade och att använda dem innebär att riskera förenklingar. Att förneka nazismen dess estetiska uttryck är historieförfalskning. Att tro att en plats eller en byggnad har en oföränderlig inbyggd ideologi gränsar till mysticism. Konstskolornas oförmåga att göra bra ifrån sig vid intagningarna är legendarisk. I förlängningen av allt detta är Ulrika Gomms utställning fullständigt logisk.

Stockholm 2010-01-20 © Björn Larsson

"Dammen", text- och videoloop © Ulrika Gomm