Hur lätt är det inte att sänka garden inför skönheten i Mia E Göranssons keramiska installation? Lystern, texturerna färgklangerna - alla skriker de: Rör vid mig! Ändå känns det nödvändigt att hålla armlängds avstånd, att inte hemfalla åt den materialfetischism som historiskt sätt alltid skymt sikten för dem som önskat frigöra konsten från hantverket.
     Jag inbillar mig att det är det tveeggade ordet "konsthantverk" som Göransson i ett slags hatkärlek söker lösgöra från dess historiska barlast. Skärvorna, fragmenten - de sträva, förbrukade och ratade - lyfts fram som värdiga byggstenar inför nästa projekt. Ateljén är fylld av dem. Här ges de i flera fall huvudroller i ett drömlikt landskapsbygge. Formerna flockas i kluster likt kontaktsökande, kärlekstörstande figurer på Sergelstorgsplattan. En provkarta över grupptillhörigheter och avstötningsmekanismer, mänskligt eller djurlikt - allt finns här, fast i ställföreträdande form. Och över det hela svävar det svårartade begreppet "skönhet". Nåja, jag får väl sänka garden trots allt.

I anslutande rum har Byggstudio (Hanna Nilsson och Sofia Østerhus) bildmässigt kommenterat Sari Liimattas märkvärdiga smyckesskulpturer. Titeln är "Parousia - figurinens nya kropp" och utställningen är curerad av Päivi Ernkvist.
    Liimattas flärdfullt pärlglittrande skulpturer: björnar, ugglor, kattor, förtjänar i sig all uppmärksamhet. Men när de som här sätts in i ett scenografiskt sammanhang framträder ömkligheten och den inneboende tragiken så mycket tydligare. Den fängslade björnen, fjättrade katten och inspärrade ugglan kan visserligen låta som fantasifulla epitet hämtade från barnprogrammet Fablernas värld, men här finns mer än lättsam komik. Snarare förmedlar installationerna ett paradoxalt allvar som syftar längre än till att stimulera den momentana skrattreflexen.

Gustavsberg 2010-06-15 © Leif Mattsson