Åsa Hällgren Lifs varmt myllrande och exotiskt ornamentala bildvärld kunde knappast få en mer kontrastrik fond än årets kyliga svenska vinter. Att öppna sig för hennes ikonografi är som att deltaga i en tyst protest mot nordanvinden.

På några meters avstånd, i Loungens för måleri mindre lämpliga belysning, betonas framförallt bildernas ytor - de uppbrutna bildplanen, de vertikala textilierna, de dekorativa slingorna och de närmast naivistiskt förskjutna perspektiven. Men väl framme vid målningarna, vid närkontakt, händer något ytterligare. Plötsligt öppnar sig en miniatyrvärld fylld av underfundiga symboler och tyst dramatik. Berättelser vävs samman, flätas in i varandra som i sagans njutbart ologiska flöde.

Hällgren Lif rör sig säkert inom den orientaliska estetiken; hennes kunskap inom området är påtaglig. Men vid de tillfällen då hon låter den trygga bildhierarkin upplösas, som exempelvis i "Brynjan", blir uttrycket än starkare. Den dramatiska krocken mellan två diametrala kultursfärer (öst och väst) skapar en stark bildspråklig laddning - anakronismerna och överträdelserna slår en brygga mellan konsthistorien och nuet. Hällgren Lif placerar sig därmed i ett konstnärligt ingenmansland mellan två i sig relativt svårdefinierade bildkonventioner och kan på så sätt förena det bästa av två världar.

Berättelserna följer en böljande form, som i "En bro över". Blicken vandrar där lustfyllt mellan ytor av