Det är metaforen och verklighetens skenljus som intresserar Lotta Hannerz. Inget tycks självklart och slutledningarna blir inte alltid de förväntade; fasförskjutningen av betydelser och fysisk placering är återkommande.
     Apan som förväxlar stolsryggens spjälor med burgallret, och på så sätt skapar sitt eget fängelse, är otvetydigt felplacerad ("Disposition"), liksom tiken i "Hundliv" som blir nerpinkad av sin manlige vän. Däremot tycks den knästående mannen funnit den skamlöst nyfiknes ultimata position. Men den värld som döljer sig i hans huvud (eller är det grannens?) är aningen kontradiktorisk: "Curiousity killed the cat" är titeln och i titthålet ser man en uppnosig liten hund.

"Lotta Continua" är namnet på Hannerz utställning, detsamma som den italienska vänsterrörelsen på 1960-talet. Kopplingen är svårfunnen, närmast tilltvingad. Återstår en ordvits om konstnärens förnamn. På liknande sätt avstannar associationsflödet även i några av de enskilda verken. De riskerar att bli fyndiga exemplifieringar av filosofiska uttryck. I vissa fall fungerar det bra, i andra något sämre.

Som bärare av ett självständigt visuellt innehåll framstår Hannerz skulpturer överlägsna hennes tvådimensionella verk. Där målningarna tyngs av en illustrativ realism har de tredimensionella verken en fysiskt rumslig kraft som omkullkastar illusionen av spelad verklighet.