Med hundrafyrtio teckningar, målningar, skulpturer, textilier och grafiska blad fyller Berta Hansson (1910-1994) Konstakademiens salar till bredden. Det är en generös utställning om en av de stora humanisterna inom svensk konst.
 |
Detalj från Kalvariegrupp
(Maria vid korset), terrakotta |
"Sista fågeln",
olja, 1991, 97 x 116 cm |
”Nu återstår bara att vänta” lyder slutraden i Berta Hanssons avskedsdikt till måleriet. På staffliet, den sista målningen: en vit fågel med mänskliga drag mot en dramatisk blåsvart himmel. Hennes ögon kunde vid det laget knappast uppfatta mer än fågelns konturer; hon var i det närmaste helt blind. Samma hemska öde som drabbat vännerna Siri Derkert och Maj Bring var nu även hennes.
Det är svårt att föreställa sig ett värre slut för en konstnär än att bli fråntagen sina verktyg: sinnena - jaget som sträcker sig mot omvärlden. Beethoven hamrade sönder pianot i hopp om att få höra en allra sista lilla ton. Han fick se sig besegrad av tystnaden, och även Berta Hansson fick till slut kapitulera inför det stora mörkret.
 |
"Med knäppta händer", kol, 1970-tal
|
"Blyg", kol, 1970-tal |
Men Berta Hanssons liv fram till den förgörande blindheten var långt och innehållsrikt (hon blev åttiofyra år). Det präglades av den klassiska kampen mellan konsten och försörjningen. Ibland refererad till som "den målande folkskolelärarinnan" hade hon länge svårt att nå acceptans, även efter den relativt framgångsrika debuten på Färg och Form, 1943. Numera är hennes teckningar, målningar, skulpturer och textila verk en självklar del av vårt humanistiska konstarv, där Vera Nilsson, Siri Derkert och Ninnan Santesson ses som föregångarna. Berta anknyter sömlöst, trots att det skiljer drygt tjugo år mellan henne och kollegorna.
Berta Hansson var en lyhörd målare, men det är ändå teckningarna som fångat mig genom åren. Dessa hundratals kol- och blyertsskisser av barn som troskyldigt och förväntansfullt blickar rakt emot betraktaren, krävande i all sin stilla tillit.
”Det är barnet i barnet som jag är intresserad av. Det allmängiltiga. [---] Det förväntansfulla. Det som livet snart ska begå våld på”, skriver hon i dagboken. Berta Hansson var ingen agitator, som exempelvis Siri Derkert. Ändå finner vi, dolt i barnens blickar, ständigt detta hennes återkommande credo: idyllen är skenbar!
Barnskildringarna har ingen sentimental sötma, snarast det motsatta. Men de fyller oss med ett märkvärdigt vemod. Det är som att blicka in i barnet inom sig själv, att minnas hur det kändes när näsan rann och man förväntansfullt betraktade den vuxnes outgrundliga minspel. Bertas barn är som ikoner, tyngda av ritkolets omtagningar. Ur ögon lyser det: "Jag har sett dig" ("Kwasiway"), en afrikansk hälsningsfras som det så passande refereras till i en dåtida recension i Dagens Nyheter.
 |
"Mor och barn (Ammande kvinna)", tusch,
1950-tal
|
"Pojkansikte", kol, 1970-tal |
I den vackra bok som ges ut i samband med utställningen framgår det vilken god stilist Berta Hansson var även språkligt. Författarna till boken, Gunilla Carlstedt och Christian Åkerlund, låter följsamt hennes röst framträda genom återkommande citat ur dagboken, vilken tjänade som hennes stumma men trogna vän under hela livet.
I ett avsnitt anknyter Berta Hansson till Sören Kierkegaards tankar: ”Har du bara ett innehåll hittar du nog också en form för det.” Citatets sentens befriar henne från de tidstypiska grubblerierna kring färg, form och innehåll. Och snart för hon resonemanget ännu längre: ”Skön färg för skönhetens egen skull och för övrigt inget innehåll är lika tröttsamt och omöjligt i längden som en fulländat skön människa, […].” Berta hade tagit ställning: endast innehållet kan motivera den sköna färgen och formen - ett rakryggat antiklassicistiskt förhållningssätt som fortfarande känns lika giltigt och kontroversiellt.
Stockholm 2010-01-13 © Leif Mattsson
Konstakademien | Omkonsts startsida |
