Två uppdukade bord, ett i varsitt rum, det svarta och det vita. Banketten som bjuds består av ett myller bemålade gipsfigurer. Ibland grupperas de utifrån ett formmässigt släktskap men lika gärna spelar respektive krabat upp ett solo.
Figurerna är i grunden avgjutningar men omformulerade med tillägg och avdrag. Som schackpjäser beredda att bjuda in till ett burleskt parti bligar de stint, inåtvänt eller förtjust mot dem som söker kontakt. Den vattenbaserade flödigt pålagda färgen har frätt in i figurerna och ger förvrängda anletsdrag. Uppfordrande lockar dessa konversationsstycken fram förtjusta utrop kring bordet, och inlåter betraktarna i spontana samtal.
"Conversation Piece" © Kerstin Hansson
|
På 1600-1700-talen var ”conversations pieces” en genre i sig inom måleriet. Familjer eller vänner porträtteras i grupp, gärna under musicerande eller annan munter aktivitet i hemmet eller det fria. Men det skapades också som figuriner att ställa fram på de dukade borden, som något att inleda ett samtal om.
Kerstin Hanssons konversationsstycken skapar något påfallande stort av det till synes anspråkslösa. Genom sitt dämpade tonläge fångar hon effektivt uppmärksamheten hos en luttrad omgivning.
”De är dramer allihop”, sade Vera Nilsson om sina målningar. Det passar väl in Kerstin Hanssons figurer. Längst in i det svarta rummet på en konformad hög av stelnad gips står den ensamme figuren, den söndercurlade prinsen eller prinsessan och familjens tyrann, eller den ensamme som i sökandet efter närhet stöter omgivningen allt längre ifrån sig.
De små kammarspelen tecknar ömsint allas synder, lustar och laster - tro, hopp och kärlek. Kerstin Hansson lyfter varsamt fram allas våra tillkortakommanden som de skatter de faktiskt är, påminnelserna om att vi lever, larmar och gör oss till.
Stockholm 2010-03-03 © Susanna Slöör
|
