I full galopp stormar den kanadensiske gränspolisen fram, ständigt på jakt efter allsköns bovar och banditer. Hur enbent han än är inger han ändå respekt med sitt masonitgevär och sin Stetsonhatt.
    Mindre utsikt att fly fältet har de ystra kapplöpningshästarna, för evigt förankrade i en helveteskarusell, förvillande lik livet själv. Men detta verkar inte nämnvärt påverka deras humör. Ständigt dyker de upp på nya platser och i nya konstellationer; styrskenan till den oftast osynliga karusellen tycks vara av ett särskilt töjbart material.

Roger Hansson har mutat in ett eget territorium för dessa åldrade leksaksfigurer. Här får de nytt liv och kan ostört utföra sina hjältemodiga bravader. Till smattret från det dubbeldäckade flygplanet kan de obekymrat rida mot horisonten. De måste bara se upp för den gigantiska tuggummibubblan som ständigt tycks dyka upp när man som minst anar det.

Förförelsen och verklighetsflykten är smittande. Hansson placerar sig mitt emellan äktnaivister som "Björnjägaren" och Roger Mettos eller Katarina Lönnbys mer samtida naivism. Man känner sig aldrig riktigt säker på vad som skall komma härnäst, eller i vilken konstellation figurerna skall dyka upp. Ändå har målningarna en häpnadsväckande likhet från debuten 2004 och fram till idag.
     Då liksom nu är den kanadensiske gränspolisens huvudroll given, grafiskt skön med sin blodröda jacka, kakifärgade ridbyxor och tefatsformade hatt. Då liksom nu har scenarierna mer gemensamt med modelljärnvägar än med verkliga landskap. Barnets njutningsfulla sagovärld dröjer sig kvar i den vuxnes tankar - ett taktilt och lekfullt måleri influerat av minnets skiktade struktur.

Stockholm 2010-11-03 © Leif Mattsson