Samtidsengagemanget delar Mona Hatoum med Käthe Kollwitz. Kollwitz, som levde under första hälften av 1900-talet, var hustru till en läkare i Berlins fattigkvarter och konstnär på samma gång. Hon var medveten om utmaningen i att vara den konstnär hon var.  ”Jag vet att min konst har syften. Jag vill vara verksam i denna tid då människor är så rastlösa och hjälpbehövande”, skrev hon i sin dagbok 1922. Tre år tidigare hade hon antagits som den första kvinnliga medlemmen i den Preussiska Konstakademien. Empati och samtidskritik glöder i hennes verk, teckningar, grafik och skulpturer, ämnade att skänka motståndskraft för de mest utsatta. Hon förlorade sin son redan i början av det första världskriget och 1936 förbjöd nationalsocialisterna hennes utställningar. 
    Politiskt engagemang och privatliv flätades samman i allt hon gjorde. I de forna öststaterna stod hennes konst länge bland de främsta: man prisade hennes skildringar av arbetarklassen eller proletariatet, att hon var kvinna och konstnär på samma gång, och framhöll hennes oförskräckta mod och motstånd fram till hennes bortgång 1945.

Käthe Kollwitzpriset har sedan 1960 varje år delats ut till hennes minne. Inför prisutdelningen intygar Mona Hatoum sin uppskattning av hennes verk. Det är det expressivt figurativa som har tilltalat henne, säger hon. Men i Hatoums verk är det inte människan som framträder. Snarare ser vi spåren av hennes göranden och gärningar, vardagstingen som förfrämligas, det invanda som traumatiseras, det sköna som får krigisk aggressivitet. Det sköra gränssnittet där förvandlingen äger rum intresserar henne.
    Berlin är Haotums andra hemstad. Sedan 2003 har hon bott här även om hon betecknar också London, där hon har sin man, som hemma. Vid varje större utställning bosätter hon sig i månader i den aktuella staden, med syftet att både skapa en studiesituation och en hemkänsla. Hamburg och Venedig är hon väl förtrogen med.
    Det här med vårt förhållande till vad vi kallar hem och hemland är ett ständigt återkommande tema i Mona Hatoums verk. Dislocation är ett lämpligare ord, det antyder att även hon, liksom Kollwitz, bär på en förlust bakom sitt samhällsengagemang och privatliv. 
    Född i Libanon av palestinska föräldrar från Haifa och uppvuxen i Beirut åkte hon 1975 för att studera konst till London. Kriget som bröt ut i Beirut hindrade henne att återvända. Den ofrivilliga exilen var smärtsam och hennes tidiga arbeten kretsade länge kring våld och förtryck. I perfomancer, installationer, objekt och filmer har hon om och om igen tagit upp teman kring genus, religion, transittillstånd och rotlöshet. På senare år dominerar objekten.

Frustration, förtryckt vrede och aggression vibrerar i hennes verk. Hon är främmande för den sortens känsloladdning och medkänsla med sitt förflutna som genomsyrar exempelvis Shirin Neshats verk, också hon en konstnär i exil, från Iran. Hatoums frågeställningar är mer abstrakta. Samtidigt gör hon djupdykningar och framkallar starka sinnliga och konkreta upplevelser. 
    – Förlusten av ett hem och av kopplingen till sina rötter betraktas vanligen med sorg, som ett trauma. I dag säger jag i stället: förlorar du något, vinner du något annat. Jag ser mig inte som offer. Exilen ger mig möjlighet att förena inifrånperspektiv med att även kunna se det som händer utifrån.
    Skönt och kusligt, abstrakt och konkret vävs samman på ett fysiskt påtagligt sätt när hon gör flätverk av elektriska sladdar, tunna hårstrån och järnrör. 
    – Det finns inget hem att romantisera om, det är utplånat, säger hon. I trettiofem år har jag bott utomlands på olika ställen. Identitet förändras över tid, influenser kommer och går, det gäller att anpassa sig efter nya idéer och material.

Utställningen i Berlins Konstakademi innehåller flera sevärda verk. Den manshöga tredelade Skärmen ("Paravent") är en vidareutveckling av köksredskapen och jag ryser när den med sina vassa snittytor också förvandlas till en divan. Den sakta blinkande kabelväven i rött, "Undercurrent", som breder ut sig på ett helt golv, får mig att associera till blodomlopp över hela kontinenter. "3-D Cities" är topografiskt noggranna kartor med urgröpningar och utbuktningar, kratrar och spår av explosioner med namngivna städer som Beirut, Bagdad och Kabul. Den väldiga och till synes rostiga Globen framstår därefter mer som en bur än en bostad för människor. 
    Utställningen kunde ha varit mer innehållsrik. Jag saknar "Hot Spot", som visades på Venedigbiennalen (numera i en tysk privatsamling), den manshöga jordgloben som elektrifieras av rödheta kablar som tecknar kontinenternas konturer. För i det verket finns det helhetsgrepp och den intensitet som gör att när Mona Hatoum sätter sitt finger på smärtpunkter i världen har man svårt att glömma.

Berlin 2010-07-30 / 2010-08-12 © Kristina Mezei (text och foto)