Vid ett fiktivt val mellan en klassiskt romantisk bildestetik och en naivistisk sådan skulle Bengt Jahnsson-Wennberg otvetydigt välja den senare. Hans attityd och metod bygger på ett medvetet avståndstagande från "finkonsten" (i god Carl Johan De Geer-anda). Bilderna och installationerna hamnar estetiskt någonstans i trakterna mellan Blå tåget och Skrotnisse - en viss sjuttiotalsprägel således.

Humorsprittande och ömhetsframkallande är Jahnsson-Wennbergs miniatyrvärldar med grönvit-schackrutiga golv. Som ljuva mardrömmar spelar de på klaustrofobins taggtrådssträngar.
     I installationen "Middag" har köksstolarna som tecken för bortomverkligheten fått påmålade träådringar samt fejkade ljuskäglor. Och lampskärmen har hamnat på sniskan, kanske under middagens animerade diskussion.
    "Volvo" är det något kryptiska namnet på den större installationen. På sängen skönjs ett nästanlandskaps topografi under det blommiga överkastet och på sänggaveln kan man läsa texten "Volvo". Väggarna accentueras genom två stora titthåls-konvexa reflektioner av ett främmande rum. Repulsion-psykotiska eller näckrosromantiska, det är frågan. På golvet slumpprydligt utplacerade strumpor, böcker(?) spelpjäser och en röd telefon: det nödvändiga för solitär förlustelse samt kommunikation med den anade yttervärlden.

I det inre rummet presenteras ett antal teckningar ur sviten "Till mitt förenade kungarike" (text Anna