Med målningar från 2008-2010 på Västerås konstmuseum fortsätter Olav Christopher Jenssens sin väg från ett expressivt uttryck mot ett konkret. Han målar oftast i serier och delar av dem visar han i Västerås – "Panorama", "Protagonist" och "Bretagne".
Panoramaserien associerar jag till staden. I "Acclamation" anas gaturummets ljus mot svarta fasader, medan tak eller loftgångar i andra målningar balanserar mot tunga skuggor. Till konstnärens rörelsefrihet hör hans olika färgval. De är typiska för tidens glättighet, men han avväpnar dem med deras egna medel – med rosa, lime, orange och vinrött.
I Protagonistsviten vänds spetsiga trianglar mot varandra eller står rygg mot rygg. Men spetsarna möts inte och de räta ryggsidorna saknar passning. Målningarna är vertikalt tudelade, samtidigt som det finns horisontella avgränsningar, ofta intill utsparade vita fält. Effekten blir att målningarna i sin helhet fylls av rytmer och rörelser som pekar än uppåt, än nedåt.
Rörelsen är inte demonstrativ, utan mer en stilla andning under de starka färgerna. Samtidigt framkallar målningarnas många uteblivna möten en gnagande oro som växer ur bristen av både konfrontation och harmoni.
Bretagneseriens målningar har en svart bård som kan liknas vid en ritning för en bunker eller en borg. Med bården löper en kant av små gräsliknande, spetsiga trianglar. Den öppna, dominerande ytan tycks fånga själva luften.
Bretagne var också ett av Gaugins landskap. Om Olav Christopher Jenssen tänker på Gaugin vill jag låta vara osagt. Han har ju tidigare ägnat sig åt måleri om måleriet, exempelvis via Cézanne. Kanske finns i Bretagnesviten ett Gauginspår – övergripande tycks målningarna handla om vissa byggnaders, strukturers eller kanske till och med människors, instängda aggressivitet ställd mot gräset och luften. Vad hindrar oss att låta gräset växa och rymden öppna sig?
I utställningen finns också gipsskulpturerna ("Limbo"), stalaktitlikt hängande från taket och på ett långt podium trängs 47 keramikskulpturer med former av växter, snäckor, masker, vresiga knyten… hårt knådade, barocka former. Kanske är detta det undermedvetna som akvarieprydnader, eller minnet av en skulpturtradition.
Kanske kan man se Olav Christopher Jenssens stora produktivitet som försök att hantera en ovanlig receptivitet, och hans serier som försök att tämja eller utarma motiven. Under det arbetet får vi många chanser att upptäcka det som är värt att betrakta.
Västerås 2010-12-07 © Niels Hebert |
