Ingela Johanssons målningar är som vardagens tankar. Små fragmentariska och motsägelsefulla glimtar av miljön omkring oss. Vaser, porslinsfigurer, lampor eller verktyg, allt synes mig vara utlagt på måfå eller kanske snarare svävandes tyngdlöst i luften. Vardagens olika delar blandas till en ny och svårförståelig helhet. Ingen människa syns till så långt ögat når, ändå finns hon där hela tiden, som upphovet till alla dessa tankens, eller minnets, föremål.

Konstnären kallar alla sina bilder för ”Stilleben”. Men mer än ett medvetet och genomtänkt arrangemang av på förhand utvalda ting ger alla föremål ett intryck av att ha funnit sina platser i kraft av tillfälligheternas okontrollerade spel.
    Denna tankens, eller motivets, villrådighet när en behagfull känsla av igenkännande. Varken himmelrike eller olycka är att vänta, denna dag är inte mer än en dag bland alla andra - sådana når mig konstnärens bilder.

Ingela Johanssons konst är de målade föremålens vardagliga poesi. En myllrande vardag som är som mest överväldigande i konstnärens stora målningar - de är de allra intressantaste. Här ser jag hur ensamt

småttig varje liten bit i denna tankes närmast kaotiska helhet är. Som stod jag vid framkallningsbadet i gamla tiders fotolabb, framkallandes bilder ur en rulle film jag sedan länge glömt vad den innehåller. Här är en ny sak, och så ännu en.

Malmö 2010-02-02 © Martin Hägg 

© Ingela Johansson