Utställningen ”Nos Fables” på Susanne Pettersson Gallery i Stockholm handlar om fabler eller myter, både de som uppstår i en familj och de som tillhör det allmänna. Konstnären ställer vidare släktet mot individen och inför dessa masscener falnar vår tids illusion om individen som härskare och centrum.
I dag känner sig många konstnärer kallade att tolka debatten om de hot som riktas mot ekosystemen. Men var man ska börja - i myterna, i vetenskapen, i historien? En del av samtidskonstens naturskildringar känns också tillkämpade.
Robert Johansson, som de senaste tio åren bott och arbetat i Oslo, har bokstavligt talat skogen i ryggen. Han är född i Grums, och Värmlandsskogarna är ett bakomliggande anslag i utställningen. De flesta av hans verk är glödritade på breda, starkt trädoftande furuplankor han räddat ur ett rivningshus. Inget ansträngt finns i hans verk. Han leder besökaren med lätt hand genom landskap av släkten och myter - oavsett om det rör familjehistoria, råttor, räkor eller soldater.
Vi möter skogsbygdens människor - som den ensamma kvinnan i ”Kyrkkaffe”. Intill henne finns ”Huldra”, det oroande skogsväsendet. Här sträcker hon sig uppåt och försöker nå klädgalgen i verkets överkant, som för att häva sig in i denna världen.
|
Huldran är naturligtvis en diffus gestalt, men hon hade makt över männen i skogen genom sin sexuella kraft. Robert Johansson berättar om räkornas anhopning och om myten kring råttkungen – en hjälplöst sammanflätad råttkoloni som sägs röra sig som en organism.
Verket ”Råttkung” är en vit lådlik frigolitskulptur, som står mitt på golvet och är något för stor för att man ska känna sig obesvärad. På några ställen i de släta ytorna finns kratrar, och i dessa dagbrott finns tecken på vad som kan vara skulpturens innanmäte. Detta komprimerade råttsamhälle leder fram till en version av Paolo Uccellos ”Slaget vid San Romano”, där män, hästar och lansar trängs ihop som vore de en organism.
Robert Johansson håller sig i sin ”Alces alce alces” till förlagan - med undantaget att de stridande rider på älgar. Och han har i sin glödteckning flyttat den döde på marken i Uccellos målning till en enslig plats, som för att peka på att individen är underkastad massan, som på ett märkligt sätt ofta blundar för det förnuft individen kan förfoga över.
Stockholm 2010-01-28 © Niels Hebert
|
