När man står inför Kirbach verk går associationerna tveklöst till den svenska konstscenens 1947 års män, och kanske särskilt då till Lennart Rodhe. Men för amerikanskan Katy Kirbach, verksam i London, är referenserna naturligtvis mer internationellt präglade. 1947 års män hämtade inspiration från en europeisk analytisk kubism, som i sin tur lät sig influeras av "primitiv" folkkonst från Afrika och Latinamerika.
     Kate Kirbachs inspirationskällor tycks vara av en likartad etnografisk mix: indiansk folkkonst, textila mönster, religiös ornamentik, sextiotalsdesign - och sminkreklam(!) - titeln på utställningen "Got the Blues for Red" är enligt uppgift namnet på ett nagellack.

Alla verken på utställningen är från i år, 2010. Man undrar hur det är möjligt då de är både detaljrika och stora. Svaret är både tragiskt och trösterikt. För kort tid sedan förstördes Kirbachs målningarna vid en brand. Med en passande Fågel-Fenix-metaforik skulle man kunna påstå att Kirbach reste sig ur askan för att presentera en utställning som det borde tagit åratal att arbeta ihop.
      Kanske var det tidspressen som tvingade verken över gränsen, bort ifrån ett enbart dekorativt finlir. Här finns nämligen en råhet i hantverket, som möjligen inte går fram i reproduktionerna men som blivit till en omistlig del av verken. Papper har rivits av i alla hast och färgen har fått svämma över sina bredder.
     Spridningseffekten, de optiska fenomen som uppstår på avstånd, förbyts när man går nära av ett antal noggrant utskurna former, placerade med beräkande förskjutningar i förhållande till varandra. Positiv och negativ form alternerar rytmiskt, liksom konstrastfärgerna.