Det tycks först som om det vore en retrospektiv, en återblick: 150 verk av en 80-årig konstnär. Men icke. Bruno Knutmans utställning på Lunds konsthall består mest av färska alster: målningar i vattenbaserad olja från de senaste fem åren. Utöver detta finns en del teckningar från 60- och 70-talet och en del gouacher från 90-talet.

Ljussättningen i Knutmans bilder erinrar en del om Edward Hopper eller möjligen surrealisten de Chirico. Skymmer dagen eller är det gryning? Men det går inte bara att koppla samman Bruno Knutman med några kända namn eller stilar för att bilden skall bli klar. Istället för att låta sig etiketteras utefter konsthistoriens regler skapar Knutman sin egen bildvärld, ömsom är den mystisk, ömsom nysakligt realistisk. Det ena stunden noggrant redovisade, framstår i nästa stund som oberäkneligt uttrycksfullt; det direkta tilltalet blommar ut framför det snitsigt eleganta.

Många av de nya bilderna kretsar kring åren runt andra världskriget med krigsflygplan, fallskärmar och soldater. Kriget frammanas både ur konstnärens egen minnesbank och ur det jag skulle vilja kalla bilden av bilden: ur en mer allmängiltig föreställning om en annalkande, eller redan närvarande, fara gestaltad av det stora kriget - ett krig så ofta nyttjat som spänningselement av filmens och teaterns kreatörer.

Ibland fusioneras de båda delarna hos konstnären: det allmängiltiga, det för alla bekanta, och det privat upplevda. ”Julen 1939” (2009) framstår som vore bilden sprungen ur minnet av den nioårige pojkens en gång så djupa försjunkenhet i den första krigsvinterns julgransljus. Stearinljusens skarpa sken förmår nödtorftigt dölja det mörka. Sviten ”Teatermasker” (2009-10) är ännu ett av Knutmans återbesök i en tidigare epok: det sena sextiotalet, ett decennium då han fungerade som scenograf och dekorationsmålare i Lund.
     Minnet stöttas alltså av teaterns attiraljer: en kuliss här, en ridå där. Denna självreflexionens teaterföreställning, detta allegoriska sorgespel i dovt ljus, har sina lätt igenkännbara knutmanska huvudrollsinnehavare: den rödvita katten, månskäran med summariskt inritade ansiktsdrag, mansfiguren med ett blånande jordklot som huvud, döden, vargen på kyrkans taknock… Rebusens tvetydighet är fullkomnad som ett drömspel.
     En så här stor separatutställning med Bruno Knutmans bilder har inte synts till sedan början av 80-talet. För en sann beundrare av konstnären är det som om manna regnade från himlen.

Lund 2010-07-26 © Martin Hägg

"Konstskolan", 2008, olja på duk
© Bruno Knutman

”Teatermask 2", 2009-10, olja på duk
© Bruno Knutman