Redan i Nikehallen möts man av det färgade ljus som återkommer i några av de övriga rummen. Här är det magentafärgat och skapar, om inte annat, intressanta efterbildsfenomen när man så småningom kliver in i salarna.
      De rödrosa tonerna ger associationer till Amsterdams Red Light District, vilket passar utmärkt för Cajsa von Zeipels akrobatiska stångdanserska. Flera meter hög, roterande med klackarna snuddande nära Nikeskulpturen, framstår hon som en grupp-åtta-generationens ovälkomna bastard; Nikes stolta framtoning utmanas av en provokativ strippa med tonårsslank figur. Jeff Koons må småle nöjt, och kanske också Christian Pontus Andersson.

I Galleri Väst, med snarlik färgsättning, kan man se en maskinmässig motpol till Zeipels figur. Naturligtvis är polariteten oavsiktlig, men Anders Engqvists gigantiska orgel i brutalistisk byggstil andas maskulinitet och Skalman-fiffighet. Det intressanta här är dock maskinens produkt: ett blygt visslande, vilket placerar den i en fruktbar rörelse-i-konsten-tradition (Tingley, Ultvedt m.fl).

I salarna möts man av diverse divergerande uttryck som förvånansvärt nog samspelar riktigt bra. Hängningen är mer lyhörd än på flera år, med ett medvetet konstrastspel mellan objekt, video och målningar.
    Det fungerar exempelvis utmärkt i stora salen mellan Moa Israelssons skulpturala verk i polyesterplast, Sara Hedbergs målning på aluminium och Anna Dohrmanns gigantiska kolteckning. I hörnet flankeras de av Mathias Josefsons skira pappersinstallation, som med ett lövlikt prassel tillfogar en naturens approximation.

Måleriet, som sällan pockar på samma uppmärksamhet som maskiner och video, har i år flera entusiastiska ambassadörer. Bland dem åtskilliga som helt säkert har en spännande utveckling framför sig: Maria Nordin, Linn Wikingdal och Paul Fägerskiöld exempelvis. Men jag måste säga (även om det kan låta förmätet) att jag blev mycket positivt överraskad av den måleriska mognad som Windy Fur Rundgrens verk utstrålar. Sällan kan man redan på examensutställningar se ett så känsligt och mångfacetterat måleri som detta. Hennes spröda målningar och teckningar på plast(?) och papper ger mersmak.

De dramatiska experimenten är relativt få i årets utställning, åtminstone bland magisterstudenterna. Relationismen fick egentligen aldrig något fäste att tala om på Konsthögskolan och de efterdyningar man kan spåra här är av måttligt provokativ art. "Undersökningarna" smygs in i sammanhanget på ett nästan blygt sätt.
    Även vad gäller videoverken är årets studenter mindre framfusiga än vanligt. Problemet som jag ser det är videons många gånger totalitära anspråk på besökarens tid; i konkurrens med hundratals andra konstverk blir långa videopresentationer en tidsslukande orimlighet. Jonathan Lewalds suggestiva "Mormors öga" (5 min) och Lena Bergendahls stillsamma hästvideo hör dock till de sevärda.

Vill man uppleva en större experiment- och leklusta får man bege sig två våningar upp från salarna. Där, under takåsarna, presenterar treårskandidaterna sina examensverk. Som så ofta visar dessa ett större "djälvlar-anamma" än femårseleverna, vilka ofta kan tyckas onödigt tyngda av situationens allvar.
      Men i år står verkligheten även utanför dörren för dessa de första kandidaterna. Och visst kan man spåra en viss nedtoning och anpasslighet i en del presentationer, men det är mestadels sprittande och intressant i all sin kreativa halvfärdighet.
      Det är också helt klart att flera av kandidaternas verk med fördel skulle kunna göra flytten två trappor ned, till magistrarna. Anna Lidbjörk, Anna Åstrand, Julius Göthlin, Gustav Samrelius, Max Olofsson med flera skulle med säkerhet kunna tillföra det där lilla extra - den konstnärliga chanstagningen som varje examensutställning med värdighet bör visa prov på.

Stockholm 2010-05-29 © Leif Mattsson

© Anders Engqvist

© Windy Fur Rundgren

© Lena Bergendahl

© Maria Nordin

© Anna Dohrmann

© Anna Lidbjörk (kandidat)

© Anna Åstrand (kandidat)