En pojke sitter rakt upp och ner med ansiktsmynningen blottad som en pissoar. Avloppet fortsätter ned i kroppen och avslöjar något om tekniken bakom Klara Kristalovas keramiska skulpturer. Varje figur byggs upp i lera runt sitt hålrum. Den torkar under arbetes gång och bildar sin egen armering. Handfast och direkt byggs historien upp. Det påminner om omedelbarheten i en teckning, ett intryck som även den glaserade bemålningen bidrar till.
     Till utställningen hör även ett antal arbeten på papper som låter ana processen bakom de i materialet funna karaktärerna. Jag inbillar mig att det finns en idé, en visuell diktrad, bakom tillkomsten, som senare bättras på, förvrängs, går över styr och så småningom utmynnar i dessa drömlika skulpturer. Den förföriskt glatta ytan skapar också en distans, eller den speciella närhet som den vakna känner inför det nyss drömda.

”Sömngångare” är utställningens sammanfattande titel. För min del skulle dessa i många fall ensamma barnfigurer även kunna representera vandrare bland kringströdda minnen, inte av en särskild händelse utan snarare mönster av tidigare inpräglade förnimmelser. I ”Ungbjörk”, famnar flickan den unga stammen med samma längtansfulla spänst som hon själv uttrycker. Fötterna lättar på tå och glasyren avslöjar fotsulor präglade av sommarens utomhuslekar. Gesten i skulpturen är slående och övertygande på drömmars vis, utan att för den delen enkelt röja sitt gåtfulla budskap. I ett annat verk rinner fjärilsfloden över flickans ansikte som ett tumlande fall.