Härke Konstcentrums stipendiat Angelica Kristenson Aurelius visar måleri i Ahlbergshallen i Östersund. Porträtt är kanske inte i konstvärldens fokus, men när hon låter duken bli platsen för möten med andra blir effekten slående: vi ser någon vi skulle känna igen på stan och vet hur vi skulle inleda ett samtal. Det är ett avdramatiserande måleri som lägger något till vår förmåga att möta andra.
Angelica Kristenson Aurelius modeller finns i antydda rum, inte i de expressiva, där en pressande atmosfär är en del av porträttet. När hon frågar: Vem är du? blir svaren därför tystare. Det är inte karaktärer hon söker. Tankar och känslor korsar givetvis luften, men jag tror att hon försöker återfinna ett ursprungligt möte bortom karaktäriserandet.
Hon rör sig även i konsthistorien som för att överskrida dess kronologier, utan att hamna i postmodern relativitet. Där finns en renässansstol eller
"Emilia" © Angelica Kristenson Aurelius
|
|
en fiol som hos en holländare, ibland två fiskar på ett fat, ibland ett tyg värdigt en Frida Kahlo.
Camilla tycks oss självständig, stolt, avvaktande. Någonstans i ögonen eller i läpparna har konstnären gömt ett leende. Hennes händer – liksom många andra händer på utställningen – fångar också något grundläggande hos individen.
Men konstnären säger inte: Sådan är hon, utan visar hur vi kunde möta henne. Så fortsätter det. Gabriel, pojken med Downs syndrom, ser på oss med samma allvar som Matilda, som sätter sanningen främst, liksom Olle, en äldre man som inte tolererar undanflykter. Catherines hud skimrar av längtan, den läsande Ina är långt inne i sin värld, pojken Kristian vet inte riktigt vad han ska göra av bekymren, Annika med svettpärlor i pannan är tagen av hettan och trädgårdens rikedom och Gül kämpar med sin olust, stelhet…
Analysen av mötets - eller förståelsens - ögonblick är subtil, som i fallet med Emilia, som satt sig ned med ytterkläderna på, knäppt händerna i knäet som om hon tänker: Låt mig sitta en stund, så pratar vi sen…
Ögonen är de renodlade porträttens centrum. Ibland går konstnären in på detaljer: pupillens blänk, ögonfransar, ögonbryn, näsan och munnens linjer - och gör ansiktet utsökt plastiskt. Ansiktsfärgen är också viktig. Varje möte sker på sina villkor och målningen avslutas när konstnären nått det ursprungliga mötet. Om uppritade kläder eller möbler förblir omålade är det i sin ordning. Forskningsresans slut fullbordar målningen, inte penseln.
Östersund 2010-02-17 © Niels Hebert
|
