Först trodde jag att det var basgången i en poplåt. Istället är det ljudet av hjärtslag - kanske är det ljudet av konstnären Mathias Kristerssons eget hjärta? Ståendes framför högtalarna är det som om jag hamnat på den punkt ur vilket allt levande strömmar, en känsla av lätt obehag innefinner sig.

I konstnärens verk samsas konceptkonst och minimalism med ett ofta personligt existentiellt berättande. På en hylla står ett tänt stearinljus, rummet fylls med ljudet av konstnärens uppläsning av, rätt triviala, dagboksanteckningar: ”det fanns ett tillfälle då jag skulle få ordning på min säng”.
      Det är svårt att veta vad som är ett medvetet stilhärmande och vad som är privata funderingar på vägen. Verket ”Kuliss” skulle kunna användas som en konceptualistisk programförklaring. Istället för att, som det brukar heta, läsa mellan raderna, får vi i ”Kuliss” läsa på hyllkanterna på en radda, annars tomma, vita bokhyllor: ”ur ledan kommer extasen. Extasen är ingenting.”

Frågan om leken med konsthistorien, blir särskilt aktuell med ”Splitting”. I en videodokumenterad performance syns hur en man och en kvinna mäter och sedan sågar till spånskivor – skivor som samtidigt, i verkligheten, står uppställda ett par decimeter från videomonitorn. Vad är konstruerat och vad är verklighet, vad är kopia och vad är äkta? I ”Spina (skönlitteratur, osorterad)” har en uppsättning böcker kapats så brutalt att nästan bara ryggen återstår. Mer filosofiskt inbjudande kan det knappast bli.