Utställningen har fått rubriken ”Läke Konst”, särskrivet som för att markera sammanflätningen av medicinsk vetenskap och konst. I ett samspel mellan dessa har synen på oss själva skapats under århundraden. Konsten har visualiserat den ordning som läkarvetenskapen sökte utforska och som skulle frambringa definitioner av det normala. Detta inte sällan genom att visa upp det avvikande, det annorlunda och det fula. Samspelet har gett oss språk och tankesystem som skiftat under tidernas lopp.
       På utställningen blandas fasaväckande ruggigheter med en oanad njutning av den skönhet som livets gåta rymmer. Det tar ett tag innan jag inser att den bakomliggande drivkraften, den röda tråden bakom alla planscher, illustrationer och handböckernas bilder, är den aldrig sinande fascinationen inför kroppens mysterium, den levande organismens komplexitet och dess mer eller mindre oförutsägbara förmåga till förändring. Döden är ett faktum som accepteras. Till skillnad från i dagens västerländska samhälle finns den med som livets synliga motspelare överallt. I krigs- och epidemitider kan dock också Döden bli trött och vi ser honom ta igen sig, framställd som skelett böjt över den egna lien.
     En stor del av bildmaterialet är också en påminnelse om vad vi i västerlandet är förskonade från att se. Sjukdomar och död hör sjukhusen till. De syns sällan på gatan. De bilder som kan ses som en illustration av Europas krigsfyllda historia, med omilda men livräddande behandlingar av krigsskador, med bortsågandet av kroppslemmar och smärtsamma operationer i känsliga kroppsdelar, finns dock i andra delar av världen.

Superlativen används ofta i de förebildligt utförliga kommentarerna till varje bild. Och det med rätta för att peka på värdet i de noggranna iakttagelserna, fackkunskapen och hantverksskickligheten i flera led, från obducent och tecknare till grafiker och tryckare, som dessa medicinska planscher och illustrationer från Hagströmerbibliotekets skatter vittnar om. De konstnärliga lösningarna speglar därtill de olika århundradenas och nationernas sociala och kulturella koder, synen på medmänniskan.
     Bilderna söker ge svar på de enkla frågorna kring vad och hur i samband med fysiska eller psykiska sjukliga avvikelser. Vi ser faktiska missbildningar och mytiska blandningar av djur och människor, kvinnliga harpyor, en varelse till hälften gris och till hälften människa, ett oproportionerligt stort elefantben eller en vattenskalle. Här skildras sjukdomars följder och symptomen. Hudförändringarna i samband med spetälska eller syfilis förskräcker. Likaså utseendet hos förändrade inre organ. Inga hänsyn till personlig integritet är relevanta i jakten på att dokumentera och visa upp. De avbildade stirrar rakt mot oss, grymt, sakligt och uttryckslöst. Under flera århundraden visades missbildningar och mentalpatienter upp offentligt. På samma sätt blev noshörningen Clara en celebritet i hela Europa i början av 1700-talet. Clara uppträder i bakgrunden till ett skelett avbildat i en bildatlas i jätteformat från Leiden som än i dag används i undervisningen.

Höjdpunkten utgörs av Vesalius muskelmannekänger som befriade från sitt skinn och med uppfläkta muskler intar skilda poser mot ett långsträckt landskap. Vesalius dissekerade egenhändigt och troligen även ritade det han såg vid mitten av 1500-talet i Padua i Italien. Anatomi och kirurgi illustrerades i allt större format och i färg. Kropparnas förebild hämtades snarare från konstens ideal än från verkligheten. Ett teatraliskt drag gjorde sig gällande och vi påminns om föreställningarna i senrenässansens anatomiska teatrar. 
       Tekniken påverkade framställningssättet. Träsnitt och gravyr, svartvitt eller färg, skapade en linjebetonad ordning med mindre respektive större precision. Kroppen blev som en ask att öppna och kika in i, lager efter lager. Den så kallade fosterblomman, som liknar en antik skulptur med vackert uppskuren mage där flikarna vikts åt sidan för att visa fostret som i mitten av en blomma, ingår i en av de handböcker som undervisade om förlossning. Konstnärliga ideal, kraven på tydlighet för handfasta råd och professionella medicinska grepp påverkar utformningen av bilderna. Att mezzotinten med sina mjuka övergångar mellan svart och vitt ersätter gravyren är ett tecken på sanningssträvan. Det förra sekelskiftets färglitografier med kroppens allt mindre beståndsdelar och nervsystem erinrar om abstrakt måleri. Fotografiet i allt mer avancerade former avslöjar kroppens under. Tekniken framstår allt mer som forskningens förutsättning.

Utställningen ”Läke Konst” är rätt tajmad. Karolinska Institutet firar 200-årsjubileum. Samtidigt planerar Karolinska Sjukhuset för ett nybygge som kommer att utgöra en hel stadsdel. Sambanden mellan kultur och hälsa är ett politiskt korrekt forskningsområde. Men konstens betydelse i vårdmiljön för vårdens resultat är det område där det mest saknas evidensbaserade forskningsresultat. Låt oss hoppas att denna både omskakande och underhållande utställning ger opinion för ökat stöd.

Stockholm 2010-06-02 © Kristina Mezei

Foster, 6 månader. Bilden publicerades för första gången i boken Ett barn blir till, 1965. Foto:Lennart Nilsson/Scanpix.

Wilhelm BOECK (1808-1875) & DANIELSSEN, Daniel Cornelius (1815-1894) Om Spedalskhed. Christiania (Oslo), 1847. Foto: Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet

RETZIUS, Gustaf (1842-1919) Biologische Untersuchungen, Neue Folge. Vol. 2. Stockholm, 1891. Foto: Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet

VALVERDE, Juan de (ca 1525-1588) Anatome Corporis Humani. Venedig, 1588. Foto: Hagströmerbiblioteket, Karolinska Institutet