Det är nu tio år sedan jag första gången såg Hans Lannérs målningar på Galleri Ahlner i Stockholm. Jag minns att jag förvånades över det avskalade bildspråket samt det medvetet ytmässiga. Och detta hos en målare jag tidigare knappast ens hört talas om. Bilderna var gjorda med en känslig råhet och en kompositionell mognad som fick mig att associera till den sene Morandi.
Färgerna var däremot inte dennes. Lannér kunde, då som nu, tillåta sig att spänna det rosa, ljusgula och turkosa just intill den gräns där de är på väg att försvinna in i vitheten, pärlemorskimrande.
Där finns också något närmast orientaliskt i bildspråket - en tilltro till målningens renhet i all sin plana suveränitet. Världen skildrad som yta, som kropp, som materia.
"Hurra", akryl, 70x85 cm, 2009-10 © Hans Lannér
|
|
På den nu aktuella utställningen ser jag med glädje att de drastiska förenklingarna från det tidiga 2000-talet är tillbaka, liksom de närmast provokativt tomma ytorna. Om det är de större utställningslokalerna som släppt loss målardjävlarna är svårt att säga. Helt klart berikas helheten av de större formaten. Och det är just i dessa som associationerna i några fall går till den känsliga grovkornighetens okrönte mästare, Torsten Andersson.
Allt finns där - på ytan. Sällan är något fördolt eller skymt. Den dramatik som uppfattas ögonblickligen är den som ges. Ändå tycks den aldrig ta slut. Man kan fokusera på detaljer, jämföra hur de är ställda mot varandra, hur de upprepas och speglas. Man kan notera hur Lannér plattar till husen, hur han gör dem till skivor, eller brickor på ett bräde. Och detta utan att de tappar sin funktion som hus. Däremot har de inte längre egennamn, som Jan eller Olle. Det hade de i början av 2000-talet. Nu kan de heta Vitamin Karlsson, Hotell eller Hurra istället.
Att vara personlig är det modigaste av allt. Att visa upp sig som den man är, med alla fel och brister. Att göra det som människa är svårt, det kan man knappast kräva. Att göra det som konstnär är ett måste, det är det enda rimliga.
Lannér är djupt personlig, men han blir aldrig privat. Däremellan ligger en avgrund. De två begreppen står i samma förhållande till varandra som orden sentiment och sentimental. Lannér blir aldrig det senare.
Stockholm 2010-03-24 © Leif Mattsson
|
