Patric Larsson ansluter till en allt vanligare samtida ikonografi där bilderna byggs upp av en oändlig mängd små byggstenar och med det mödosamma hantverket närmast demonstrativt redovisat. På Magasin 3 kan man beskåda en av föregångarna, Sol Lewit, som postumt leder sina metoder vidare. Om Larsson hämtat inspiration från dennes teorier kan jag inte bedöma, men här finns otvetydigt en synkronocitet.

Bruket av textmassor, bokstäver och ord som dynamiska bildelement är på denna utställning betydligt nedtonat jämfört med tidigare. Larsson låter istället linjer, punkter och prismatiska färgfält huvudsakligen bära bördan. Man anar också ett större intresse för klanger och ackord, i vissa fall på ett närmast sorglöst och lustfyllt sätt.
      Här distanserar sig Larsson från den akademiska fluxus-estetiken med dess tydligt ikonoklastiska drag. Kvar finns dock vissa rudiment av en sextiotalistisk vurm för ordet som ultimat ikon. Det tydligaste exemplet är kanske teckningen där Larsson skrivit ned hela texten till Henry James bok ”The Turn of the Screw” på en mycket begränsad yta. Resultatet är naturligtvis oläsbart, och som konstnärlig form något tveksam. Återstår då själva handlingen: att mödosamt plita ned denna enorma mängd ord, men samtidigt tömma dem på deras betydelsebärande funktion.
     Men intressant nog pekar merparten av Patric Larssons verk i en annan och mer oförutsägbar riktning. Färgen har fått liv och klustrerna av linjer eller punkter bygger former som har en stark grafisk framtoning, befriade som de är från att uttrycka något mer än sin egen existens. Det räcker långt.

Stockholm 2010-06-02 © Leif Mattsson