"Tillkännagivning" kallar Lars Olof Loeld sin utställning i Enköpings konsthall. Som en introducerande varningstext inom guldram upplyser han: ”Den eventuellt andliga påverkan bilden kan tänkas åstadkomma bär den själv hela ansvaret för.”
Att en bild skulle ha ansvar saknar logik. Ändå är det logiskt att konstnärens ansvar är diffust, eftersom ingen kan veta hur bilden tas emot, inte heller hur den kom till mer än att den är en spegling eller en pust av världen som fastnat i konstnärens garn.
Att varna för andlig påverkan bygger dessutom på tilltro till betraktarens förmåga att se, känna och reflektera. Kanske är detta det verkliga tillkännagivandet.
Utställningen är fördelad på tre rum och består av målningar, några skisser, två skulpturer och en handfull objekt. Där finns också ett skåp med några enkla föremål. En plats är tom. Kanske skulle där funnits ett hav.
|
|
Konstnären befinner sig i en behaglig position. Bakom hans poetiska metod finns ett närgånget naturstudium – och bakom detta studium poesins slöjor. Även i denna utställning möter vi hans grundmotiv, en solnedgång över havet skildrad i rektanglar och kvadrater placerade över en ljus skimrande yta. Förskjutningar och förflyttningar av formerna mellan målningarna påverkar stabilitet, spänningar och rörelser, som ibland blir cirkulära, ibland uppåtsträvande, ibland ett nedåtriktat flöde. I en målning är grunden stabil, i en annan osäker och i en tredje känns formerna som hävstänger. En målning med stark cirkulär rörelse ser ut att kunna alstra elektricitet.
Utställningens höga trådsmala skulpturer verkar som vattens fallande i långa strömvirvlar från avsats till avsats i vertikal opposition mot målningarnas horisonter och ordnade fack.
Man önskar att man hade målningarna på en karta för att kunna veckla ut och jämföra - eller kunde se dem i snabb följd som på film, eller stående bredvid varandra. Nu måste man cirkulera i konsthallens tre rum, vilket knappast minskar risken för andlig påverkan.
För en sådan påverkan är kännbar. När rektanglar och kvadrater spelar sitt diskreta spel, träder efter hand de stora vita och svagt rosaskimrande ytorna fram som andetag - på gränsen till berusande – med kvardröjande effekt även sedan man lämnat konsthallen. Då är inget upp eller ned, inget stabilt.
Och utställningens andra tänkespråk bekräftar som ett konstnärens leende: Just då bilden slutar börjar den.
Enköping 2010-03-10 © Niels Hebert
|
