 |
Evert Lundquist, Liggande modell, 1948 © Evert Lundquist/Moderna Museet |
När jag nu åter får se en större utställning av Evert Lundquist med ett mycket bra urval målningar fint exponerade är det några saker som tränger sig på. Frågeställningar som får mig att reflektera över olika premisser för konstnärligt arbete.
Att ”all konst är abstrakt” kanske inte upplevs som en självklarhet idag när tredimensionella illusioner i stillbild/rörligbild har ett förkrossande företräde på den konstnärliga arenan. Den realistiska illusionen dominerar de flesta visuella uttrycksformer, oavsett material och teknik. För absolut mimetiska bländverk som film/foto framställda med alltmer förfinade verktyg, kan ett begrepp som abstrakt verka främmande och oanvändbart.
Evert Lundquists metod att direkt med bred pensel forma ett motiv av glest uppstrukna penseldrag, skapar en slags abstraktion, ett fritt förhållande till mimesis. Föremål eller gestalter frigör sig inte helt ur hans färgers yvigt oljiga spår men träder med materiell substans oss övertygande tillmötes. Läget mellan tillblivelse och sönderfall ger målningarna en spännande dynamik, det är heller aldrig långt mellan figuration och nonfiguration. Trots hans till synes kraftfulla och solida form känner vi att upplösningen ligger inom räckhåll.
Det kan vara frestande att i allt för hög grad söka biografiska eller psykologiska svar i enskilda objekt eller gestalter som förekommer i Evert Lundquists målningar. Upprinnelsen till en fot eller hand som motiv, kanske lika gärna är att söka i hur de är målade. Synar vi förutsättningen för en forms tillblivelse ser man att avståndet, förhållandet, mellan gest och pensel spelat en stor roll. Jag tror själva sättet att måla bestämde vilka motiv eller föremål som var intressanta för honom, kanske till och med möjliga. Att med pastos färg teckna direkt på duken utan skiss styr valet av motiv, allt är inte möjligt. En pensel som fylld med färg, á la prima, snarare plöjer än tecknar bilden av en kopp, stege eller ryggtavla, verkar under särskilda betingelser. Med den begränsningen inriktas krafter och fantasi på att finna det motiv där tecken och pensel kan förenas, och ge ifrån sig det sannaste uttrycket där hans förmåga mest fullödigt kommer till sin rätt.
Relationen mellan objekt och yta i Evert Lundquists måleri förtydligades under hand, man måste se hans måleri i den tid han verkade. Vid slutet av fyrtio- och början på femtiotalet förändrades synen på förhållandet mellan yta och rum i en målning. De så kallade fyrtiosju års män framhävde ytan, detaljens förhållande till en övergripande helhet. Man vände sig bort från bilden som fönster, problematiserade den rumsliga illusionen, betonade planet, bildens yta.
Lundquist ägde en nyfikenhet som sträckte sig utanför eget hägn, han var inte okänslig för hur andra formulerade sig. Han sökte och fann sitt svar på frågeställningen, det enskilda objektet eller figuren formades med en utpräglad känsla för den stora övergripande formen. Helheten, målningen som objekt, att få materie och bild framstå som likvärdiga parter lika närvarande i nuet, måste ha varit en viktig drivkraft för honom. Genom att förhålla sig fritt till mimesis skapades en mycket personlig väg där han inte utan viss möda kunde förena volym och yta i sina målningar.
Varje moget konstnärskap verkar utifrån ett personligt definierat rum, en precisering som det krävs tålamod och hårt arbete för att finna och etablera. Den konstnärliga kvalitén är oberoende av rummets storlek. Det viktiga är att acceptera insikten och fullt ut utnyttja vad man har för handen. Evert Lundquist tillhörde den lilla skara av målare som mästerligt kände och utnyttjade sitt konstnärliga rum.
Han trevade sig fram eller som han själv sade ”jag håller på tills det osar hett”. Om man trevar i vilket förhållande står man då till mimesis?
Stockholm 2010-02-24 © Kjell Strandqvist
Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida |
