Skönhet är ett svävande och inexakt begrepp, som av naturliga skäl tycks sällsynt trubbigt vid beskrivande av konst. Tidsandans flyktighet försvårar, och "skönheten" från igår beledsagas kanske imorgon av prefixet "ytlig". Ändå har det alltid funnits konstnärer som våghalsigt botaniserat i den njutbara estetikens yttersta gränstrakter.
     Marika Mäkelä är en av dessa. Hennes målningar från det sena 1980-talet var vid tiden svårslagna exempel på målerisk råhet i kombination med dekorativ ornamentik. Användandet av torra, ljusstarka pigment i tidstypiskt pastosa lager fick hennes bilder att framstå som reliefartade, abstrakta ikoner.

Tidens ostoppbara flöde, och med det även glömskan, kan ibland tyckas oförsonligt grym. Det är därför nödvändigt att som konstnär aldrig låta sig charmas av samtidens medhårsstrykande, alltid vara beredd till uppbrott. Kanske är det också ett sådant vi ser i Mäkeläs tre kvadratiska målningar/objekt på Galleri Olsson. Tre vulkanliknande element framstår genom sin centrala placering som ett slags formnycklar, som fixpunkter med otvetydiga erotiska undertoner.
      I dessa liksom i de flesta av Mäkeläs bilder har själva texturen, den taktila, en huvudroll. Här, och även i det stora verket "Beautiful Day", har hon "ristat" fram ådringar i lågrelief vilka sedan bemålats.