"Så är far och son samma person och växlar inom oss, en 'kinetisk' identitet..." skriver Rabbe Enckell i "Resonören med fågelfoten".
     Kanske är det med medvetenhet om dessa växlande persona Ola Marklund låter sin far, skulptören Bror Marklund, återuppstå som utställningens primus motor. I "The Musical Chair" är stolen en någorlunda trogen kopia av faderns forna högsäte. På sitsen finns värmesensorer som aktiveras av besökarens bakdel, och när gradtalet är tillräckligt högt (vilket kan avläsas på den lilla displayen bakom stolen) startar ett meditativt musikstycke av Jon Rekdal III. De hundra citronerna i fonden tjänar både som battericeller för värmedisplayen samt som del i den pampiga faderstronen.

Ola Marklunds installation kan först tyckas något överlastad rent tekniskt, men tekniken balanseras av en humanistisk intention att problematisera människans bortomspråkliga kommunikation. Ett exempel är "Column of Hugs and Celestial Window" där allt fler lysdioder i "lyckohjulet" tänds ju längre tid man kramar den värmesensoriska människotorson – en koppling således till både mysticism och terapeutisk praktik.

Det är kanske inte heller förvånande att Leonardo Fibonaccis talserier (1,1,2,3,5,8,13 osv) belönats med en egen "altartavla" på utställningen. Hans tankemodeller, med kopplingar till gyllene snittet, framstår som en av matematikens grundpelare.
     Marklunds Fibonacci-verk är i etsad koppar med inlånad kretskortsestetik. "Form follows function" är uttrycket för designmässig logik, men här har Marklund brutit kopplingen mellan form och funktion. Liksom i flera av de övriga etsade verken bygger han snarare på motsättningen mellan det förväntade och det faktiska. Bruket av kretskortsestetiken i kombination med den i blyinfattade kyrkfönster är lika enkel som den är logisk. Ett intressant sätt att återföra det sakralt belastade till en sekulariserad bildvärld.

Stockholm 2010-09-28 © Leif Mattsson