58 offentliga konstverk har tagit plats i en miljö som sedan länge utgjort ett inarbetat besöksmål med teaterföreställning och pampigt 1600-tatsslott. Marsvinsholms skulpturpark har öppnat för fjärde säsongen. I motsats till exempelvis storheterna Wanås och Umedalen, eller för den delen Kivik Art Centre, förnyas skulpturparken varje sommar, det här är en sommarbegivenhet, inget annat.
Mycket är utfört i den offentliga konstens prestigematerial; brons, koppar, marmor, granit... Peter Mandls ”Euronime” i brons är värdig vilken gudinna som helst, Viktor Korneevs ”Black torso” i diabas och granit är som hämtad ur ett museum för antika skatter. Att skulpturer under bar himmel måste vara hårda och tunga tycks höra till den offentliga konstens oskrivna lagar, i alla fall om man, som här, vänder sig till en lite mer traditionell publik. Parkens uttalade målgrupp är just ”den tillfällige besökaren” och provision på sålda verk är en av intäktskällorna.
Antagligen är det lite av denna det klassiska monumentets aura som William Sweetlove försöker skoja med i sin uppfriskande ”Big cloned French Bulldog” - tankarna går till det slag av uppförstorad kitsch konstnären Jeff Koons ägnar sig åt. Sweetloves jättelika röda hund bildar en effektfull komplementär kontrast till den gröna omgivningen. Friskt experimenterande är även Michael Nilsson med sin "Low", utställningens enda rörliga verk, av rostfritt stål, motorer och dator. Ett tryck på en knapp och en rektangelformad låda börjar vicka och rassla.
Samhällsengagerat blir det med Anders & Gunilla Vardams ”Familjen E-on”. Ur marken sticker hållare för elledningar, likt spanande spionkameror. Aktuell känns också Klas Sundkvists ”Vägskäl” där fem volvobilar ser ut att ha kraschat rätt ner i skulpturparkens välansade gräsmatta. En attack mot eller av svensk bilindustri?
Skulpturparkens korta och återkommande utställningsperioder borde kunna föda fler verk med lite politiskt krut. Som helhet erinrar Marsvinsholms skulpturpark om rätt typiska jurybedömda samlingsutställningar. Mestadels skickligt utförda enskildheter har fått styra framför ambitionen att skapa en sammanhållen helhet där verken mer konkret anpassats till miljön och samtiden. Det är aptitligt, eller som Ystads kommunalråd uttryckte saken i invigningstalet: ”Här finns någonting för alla och envar”, en försiktig omskrivning för något oförargligt.
Ystad 2010-07-07 © Martin Hägg |
