Förgängligheten, ögonblicket innan dödens inträde, innan det tre meter höga korthuset rasar, innan spåren av ord i det tunna dammlagret på spegelns yta suddas ut. Utställningens titel "The Constant Now" är som hämtad ur något av Henri Bergsons filosofiska arbeten. Sekunder, ögonblick - Tony Matellis utställning har själva tiden som bärande tema.
     Men den handlar också om illusionens kraft, om att allt inte är vad det ser ut att vara. Balansakten i det fragila korthuset är en chimär: spelkorten är gjutna i brons, liksom cigaretterna och de halvätna pizzabitarna. Och dammet i spegelglaset är fixerat i flera tunna skikt och lika beständigt som glaset i sig.

I "Josh", mansfiguren som är så häpnadsväckande lik en verklig människa med hår, naglar och allt, har tiden frusits just innan han når golvet. Svävande några centimeter över marken framstår han som utställningens primus motor, det orimligas herre och gud. Han markerar den bortre gränsen för verkligheten, eller åtminstone vår uppfattning om den.

Jag frågar Tony Matelli om hur han förhåller sig till de amerikanska superrealisterna och särskilt då Duane Hanson. Det visar sig att just Hanson betytt mycket för honom. Det handlar om en likhet i den konstnärliga intentionen och en samhörighet i synen på verket i förhållande till publiken. Hanson önskade att betraktaren i första hand skulle reagera spontant och känslomässigt på de naturtrogna figurerna. Först i andra hand skulle insikten komma att det handlade om konst.
    Matelli uppnår en liknande effekt genom sina verk och på en direkt fråga om inställningen till att