Leif Mattsson är långt ifrån någon amatör, men även han har sin måleriska sampler inställd på de subtila registren. I hans bilder går man på upptäcktsfärd bland gamla bekanta: renässansmästare, Disney, vilda västern-hjältar och Veronikas svetteduk, ingen nämnd och ingen glömd. Mattsson är emellertid inte en konstnär som lånar och återger som en kul retorisk finess eller för att bevisa sin konsthistoriska beläsenhet. Hans gengångare ur historien återkommer i bild efter bild i olika situationer, de upprepas nästan som ett musikaliskt ledmotiv för att markera en välkänd sinnesstämning och skapa en rymd som är större än varje enskild bild och varje enskilt bildrum.
      I Mattssons bilder finns en spännvidd mellan barndomens magi och vuxenvärldens desillusion.

Ofta verkar det som om färgen släppt från duken eller saknat förmågan att förtätas till ett sammanhängande kontinuum. Kvar blir ensamma figurer, utkastade i en förfärande vithet eller namnlösa ansikten som möter oss med inåtvänd blick.

Mattsson är en konstnär med en personligt tillägnad medvetenhet om det existentiella predikament som givit näring åt så mycket konst genom tiderna, insikten att jordelivet är ändligt och att även det lilla barnet i sina ensamma stunder grubblar över Intets mysterium. Men det gör honom inte till en pretentiös dysterkvist. Han kan kosta på sig att rulla en leende dödskalle in i bildrummet eller att låta det fyllas av aromen från en ångande, varm dryck. Här talar Mattssons bilder om vardagens små under i skuggan av kulturens övermänskliga monoliter.

Möjligen hade intrycket blivit ännu starkare om utställningen begränsats något kvantitativt. Att visa 36 verk i Galleri Cupidos allt annat än spatiösa lokaler är en näst intill sisyfosk uppgift, och bitvis domnar koncentrationen något. Men den återställs av den serie teckningar som med stringens, enkelhet och humor landar i ett budskap om de små upplevelsernas storhet.

Stockholm 2010-02-03 © Anders Olofsson