I den fotografiska serien Sverige/Schweden (som har utökats väsentligt i och med den här utställningen) utgår Maria Miesenberger från fotografier som hennes far tog av henne och den övriga familjen när hon var barn. Det handlar om minnets autenticitet och om hur föräldrarna ser på barnen. Och, som vanligt när det gäller barndomsskildringar, handlar det om kampen om tolkningsföreträde. 

Vid tiden när det analoga fotografiet var standard ansågs ett manipulerat foto vara något mycket fult. Blotta misstanken att personer, med avancerat mörkrumsarbete, hade ”plockats bort” ur fotografier var stötande, och ledde tankarna till den sortens historierevision som sovjettstaten ägnade sig åt.
När det digitala fotografiet ersatte det analoga som standard startade en diskussion i svenska media om hur fotografiets förmåga att ”visa sanningen” skulle komma att påverkas.
     Vartefter det digitala fotografiet har blivit standard har vi blivit mer luttrade. Idag är de flesta fotografier retuscherade (körda i Photoshop) och kanske är de också bearbetade mer än så? Svårt att veta. Det digitala fotografiet förutsätter att fotografen använder ett bildbehandlingsprogram, och med ett sådant verktyg till hands är det mycket lättare att plocka bort väsentlig information ur ett fotografi.

Varför tar föräldrar fotografier på sina barn? Vilket är målet med fotograferingen? Vad ser de fotograferade barnen i fotografierna när de blivit

vuxna? Förekommer manipulationer av ”sanningen” och historierevision också i familjerna? I högsta grad så, tycks Maria Miesenberger mena. Med hjälp av ett bildspråk hämtat från det analoga fotografiet kan det beskrivas effektivare.

Oskärpan i fotografierna och de Österrikiska miljöerna med ”tyrolerhattar” och ”bayerska” stugor gör sitt till, men konceptet med de ”svartmaskade” figurerna bör nog inte användas hur många gånger som helst. Jag räknar till mer än sjuttio fotografier här. Som utställning betraktat kan det kännas något enformigt.

Stockholm 2010-03-31 © Björn Larsson