Det är enklare att definiera vad Modernautställningen 2010 inte är än vad den faktiskt är. Den är inte något tvärsnitt av svensk samtidskonst. Och inte heller någon heltäckande summering av konsten under de fyra år som gått sedan förra Modernautställningen (2006). Är den möjligen en trovärdig framtidsprognos över hur konsten kommer att te sig under de kommande fyra åren? Om det senare kan man ju bara sia. Och siat är just vad de tre kuratorerna Fredrik Liew, Gertrud Sandqvist och Lisa Rosendahl har gjort.

Att årets Modernautställning är en tydlig partsinlaga är snarast ett understatement. Dessutom behöver man inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att ana en agenda, åtminstone i vissa delar av presentationen. De tre kuratorerna avser snarare att presentera ett önskat scenario än att spegla ett faktiskt.
     Men i hur hög grad var den ursprungliga ambitionen för Modernautställningen (2006) att ge en heltäckande presentation av svensk samtidskonst? Frågan har viss relevans då detta är Moderna Museets största satsning vad gäller antalet konstnärer och utställningsytans storlek. Lars Nittve, som fortfarande har det övergripande ansvaret, pekar i en publikinbjudande riktning i sin katalogtext. De tre kuratorernas programförklaringar följer dock andra spår. Nätverkandet konstnärer och kuratorer emellan har givits störst prioritet, åtminstone under själva urvalsprocessen.

Istället för pulsklockan är det snarare backspegeln som använts. Att läsa Gertrud Sandqvists och Lisa Rosendahls katalogtexter känns märkligt retro, som att förflytta sig tjugofem år tillbaka i tiden då refererandet till Foucault och Derrida hade en nymornad, revolutionär lockelse. Och kanske har ivern över att presentera en verklig förtrupp lett till att man paradoxalt nog gått varvet runt – och hamnat i dåtiden?
     Tanken kommer för mig när jag ställs inför Sofia Hulténs och Nina Canells arte povera-liknande verk, eller flertalet konstnärer som relativt oblygt ansluter till fluxus-rörelsens estetik, som exempelvis Sara Jordenö, Kajsa Dahlberg, Johan Tirén och Matts Leiderstam. Det är också tydligt att de pedagogiska problem som dessa båda konstriktningar hade redan på 1960-talet kvarstår än idag.

Den förra Modernautställningen var en massiv visuell presentation. De flesta verken kändes också väl förankrade i 2006 års samtidsscen. Man skulle kunna kalla det urvalet för konstpolitiskt konservativt, men ordet verklighetsanpassat är också möjligt. I årets presentation är överraskningarna betydligt fler, ja de deltagande konstnärerna är i många fall totalt oprövade i ett svenskt konstsammanhang. Det låter ju både intressant och anmärkningsvärt. Kuratorerna tar således en avsevärd risk genom att presentera detta som en samtidskonst i vardande.
     Men naturligtvis finns här ett antal säkra kort: Ann-Sofi Sidén, Cecilia Edefalk, Truls Melin, Eva Löfdahl, Astrid Svangren, Jens Fänge, Magnus Bärtås och Leif Elggren för att nämna några. Nathalie Djurberg framstår naturligtvis också som ett följdriktigt val. Kanske är det hennes videoverk, färgade av en gripande svart humor, som tillsammans med Christine Ödlunds überromantiska ljusprojektioner sätter starkast avtryck på den aktuella utställningen. Även rummet med Astrid Svangren, Per Mårtensson och Olav Christopher Jenssen äger auktoritet, är väldisponerat och visar tillit till betraktarens visuella kapacitet.

Det samtida måleriet är däremot relativt nedtonat, trots att några av våra mer namnkunniga målare är representerade. Dessutom kan man i vissa fall beskåda en märklig förskjutning från autonoma konstverk till något som närmast kan beskrivas som förgyllande inredningsdetaljer. Jag tänker exempelvis på Viktor Kopps och Ann Edholms (i och för sig intressanta) målningar som försatts i ett ”kidnappningsläge” i förhållande till Kajsa Dahlbergs och Leif Holmstrands respektive installationer. Märkligt nog känns även Jens Fänges målningar delvis som ”tavlor på en utställning” när de konfronteras med Axel Liebers dominanta, rumsliga verk. Här finns uppenbarligen utställningstekniska problem; att visa måleri på ett adekvat sätt är mer delikat än man först tror.
     Men det är knappast enbart presentationstekniken som är problematisk på årets Modernautställning. Det något tveksamma urvalet av konstnärer, med en tydlig kantring åt representanter för en torr och akademisk konceptkonst, måste sägas vara avgörande. Och kanske närmar sig huvudkuratorn Fredrik Liew själva kärnan när han i sin katalogtext talar om att man har ”lämnat 1990- och det tidiga 2000-talets ironi och cynism bakom sig”. Och med dessa även den mogna livsinsikten som den befriande humorn står för, frestas man att tillägga.

Stockholm 2010-10-11 © Leif Mattsson

© Christine Ödlund

© Matts Leiderstam

© Nathalie Djurberg

© Nina Canell

I förgrunden, installation av Johan Tirén
I bakgrunden, video av Esther Shalev-Gerz

© Sara Jordenö

© Eva Löfdahl