Combo är den gemensamma titeln för ett par korslagda benknotor som dyker upp i teckningar och objekt. Retfulla och smakliga som undanlagda snacks åt en tecknad hund. Benpipor och människorester som leende tandgarnityr är annars återkommande entréer i Helena Mutanens barskt vitsande världar. Här leker allvaret tafatt med döden som hyllningar till de flämtande ögonblick i det evighetsperspektiv vi kallar livet. Torrt vänder hon sig till betraktaren och skruvar sakta berättelsen ett varv till, likt spiraltrappans DNA.
     Glimtvis anas äldre verk i de nya, en inombordsdialogisk retrospektiv som inte anstränger sig för att stryka medhårs. Snarare fungerar utställningen som ett bett genom tillvaron, där gårdagens ansträngningar hörs knastra mellan tänderna.

Combo kanske kan tolkas onomatopoetiskt som hjärtrytmens taktfasta beat eller som en beskrivande term för getingboets prydligt ordnade celler. Utställningens pump är mörkrets hjärta som figursågad bemålad form på väggen med plump, plump på golvet.
     Fångarnas kör eller likmaskarnas vaka nynnas från undervåningen, fint vilar dessa nedbrytningens och återuppbyggandets väktare i månformation på hög.
     Getingboets helveteskäftar grinar glatt mot oss och formar det skri som hjärtats hölje vanligen döljer. Orossjälen underordnas pumpens taktfasta combo, livets jazzensemble i litet format. Jaget stöter mot mig i en helvetesdans utan annat slut än att öga mot öga luras tro på existensen utanför höljet. Den glimtvis uppenbarade kunskapen är i sig värd att leva för.
     Helena Mutanen är kärv mot dem som fattat tycke för henne, för den sekundsnabba ingivelsen med leendet i mungipan. Nu återstår att följa och acceptera malströmmens mönstringar och ådringar - vansinnesfärdens mentala bandage.       

Stockholm 2010-11-03 © Susanna Slöör