Rummet är trångt och fullt av färg i kokongliknande former av nylonrep och pärlor trädda på tråd och snöre. Pärlor små som gruskorn och stora som badbollar. Som att gå in i en scenografi till en science fiction-film med klängande växter och organismer som kanske ska börja leva. Så småningom ser man att formerna också bildar hängmattor, närmare bestämt fyra mångfärgade, knaggliga mattor som omsluter enorma pärlor.

Det är brasilianskan Maria Nepomuceno som startar våren i Magasin 3:s salar. Hon är framför allt verksam i sin hemstad Rio de Janeiro, där hon utbildades i konst och industridesign och har haft flera soloutställningar. Hon har även ställt ut i Köln, Paris, och Los Angeles, men det här är hennes första utställning i Sverige. Nepomuceno har arbetat med spiralformen, den form som materialet naturligt vrider sig i. Och så pärlorna, som en efter en bildar en möjlig evighet. Hängmattorna är en tydlig symbol i Brasilien för sömn, födelse och död men för Nepomuceno är även hängmattans svängande rörelse viktig. Hon citeras på Magasin 3:s hemsida: ”Jag vill skapa en känsla av att färdas från vår kulturs början till nuet”. Visst finns det något ursprungligt i hennes hantverksmässiga arbetssätt.

Men även om utställningen visuellt är som en blandning av en godispåse och sagolik natur så är den inte riktigt ”närvarande”, hur intimt den än är hängd. Jag saknar den svängande rörelsen i hängmattan, i den vita salen är det stilla. Det vore verkligen intressant att se den svänga, med tentakler, pärlor och allt.

Det finns en bild av Maria Nepomuceno vilande i en hög av sina spiralformade skulpturer i Magasin 3:s programblad. Jag har sett ett annat foto där skulpturen är tagen ut ur gallerirummet, från grupputställningen ”Age of Anxiety”, på Volta i New York 2009. Där har hon stoppat in huvudet i en av skulpturerna som ligger över ett helt hustak. Verket heter ”The House Where I Was Born”. I dessa foton finns något jag saknar i Magasin 3:s utställning, en fysisk närvaro, där skulpturen både blir natur och kultur. Natur för att den rent visuellt ser ut att vara förankrad i naturen och kultur för man trots allt ser det både mödosamma men lustfyllda hantverket, ända fram till den fysiska människan. En koppling mellan konstnären och världen.

Stockholm 2010-02-03 © Anna Sörenson

"Superflux 2", 2007. Foto: Paulo Inocencio. Courtesy konstnären.