Neuenschwanders till synes simplistiska konst härstammar ur ett minutiöst arbete. I verket “Prosopopoeia” från 2010 vilar konstfullt modifierade kokostvålar, citrusfrukter och ägg på bord designade för att påminna om fraktpallar. Äggen har blåsts ut och på insidan har en blockbokstav monterats, ägget har sedan förseglats och målats i färgen “äggskal”. Citrusfrukterna är urgröpa och skalade med undantag för det skal som kvarlämnats i formen av en bokstav.
     Den femtio meter långa installationen “Välsmakande digressioner” (digression: en i retoriken intentionell förändring av ämnet) visar upp olika typer av torra livsmedel prydligt organiserade i tunna lodräta rör som tillsammans utgör en färgsprakande plastbaldakin. Varje naturligt inslag har behandlats och definieras av dess artificiella bearbetning. Arbetet och det organiska är allorstädes närvarande men dess form är det enkla och avskalade.
     Lika omsorgsfullt som materialen bearbetas vävs utställningsrummet samman i en helhet. Det finns en tematik i den arkitektoniska konstruktionen som plockas upp i verket “Från ett visst avstånd (votivgåvor)” från 2010. Votivmålningarna är imitationer av religiösa amatörmålningar. Neuenschwander återger enbart det arkitektoniska rummet och väljer därmed bort vanligt förekommande gestalter och ord. Bokstäverna i dessa ord fångas sedan upp i “Prosopopoeia”.

Konceptkonstens, och ibland även installationskonstens, omedelbara problem är att referenserna faller för snabbt på plats. Tematiken avslöjas och besvikelsen, känslan av “var det allt”, överskuggar möjligheten till fördjupning. För att undgå detta måste man gå bortom den strukturella kunskapen och engagera sig i konstverket, såväl fysisk som intellektuellt. Rivane Neuenschwanders konst, för att inte säga all konst, kräver detta.
     Neuenschwanders konstverk negerar sin omvärld och drar in oss i deras verklighet. Kroppen engageras i nästan varje verk, den balanserar det tunna och fragila ägget mot den kraftiga kokostvålen. Den väger synintrycket mot doftintrycket. Det tvådimensionella mot det rumsliga. Besökaren deltar med sin kropp i tillblivelsen av konsten.

Om det fysiska engagemanget och dess kunskap är förutsättningen för deltagandet i konsten blir dess materialitet således själva kärnpunkten för förståelse, vad Didi-Huberman skulle kalla konstens oförfalskade framträdande hos oss. På Malmö Konsthall framträder en tvetydighet mellan öppenhet och slutenhet, frånvaro och närvaro. Utställningen cirkulerar ständigt kring sig själv, talar i ena stunden om språkets materialitet och tillgänglighet och i andra om dess frånvaro. Dessa paradoxer är utställningens kärna och behållning, men det kan också bli påfrestande. Efter ett tag längtar man ut ur det labyrintiska och önskar sig en nypa luft.

Malmö 2010-09-28 © Isabella Salomonsson

"Sunday", 2010, video © Rivane Neuenschwander

"Prosopopeia", 2010, blandteknik
© Rivane Neuenschwander

"At a Certain Distance (ex-votos)", 2010,
akryl på trä © Rivane Neuenschwander

"The Tenant [O Inquilino]", 2010 I samarbete med Cao Guimarães, video © Rivane Neuenschwander