Visst kan man påstå att både Patrick Nilssons och Johan Anderssons utställningar handlar om ensamheten, den universella, för alla lika. Ändå skiljer sig deras beskrivningar åt på flera avgörande punkter.

År 2008 ställde Patrick Nilsson ut på Mia Sundberg Galleri i Stockholm. Fokus låg då på det omotiverade våldet, ett övervåld in absurdum, men skildrat med hjälp av spröda små blyertsfigurer som man kanske till en början inte ens noterade.
     På den aktuella utställningen återfinns endast något enstaka verk med denna tematik. Istället har naturen givits en mer framträdande roll. Och det är inte vilken natur som helst, det är den besjälade, den där träden suckar och molnformationerna antar djurliknande drag. I den stora pastellteckningen "So never where most lonely man alone" tittar en gigantisk kanin nyfiket fram mellan molntapparna. Den mest ensamma är således inte ensam i verklig mening, om man får tolka titeln. En solitär vandrare bär sin själ som en prydnad och har alltid träden, bergen och djuren vid sin sida, som i Thoreaus ”Skogsliv vid Walden”. Som exempel på en individuell opposition är Patrick Nilssons bilder både förbryllande och tillitsfulla.
 
Tystnaden är ett tillstånd, ett skört sådant; endast människan i ensamvandrarens skepnad kan förstå i vilken grad. Johan Anderssons figurer är omslutna av tystnaden, den självvalda eller den påtvingade är svårt att säga. Vänder de sig ifrån oss eftersom vi ratat dem, för att vi funnit dem vara alltför annorlunda? Eller sluter de sig självmant, som musslan vid minsta beröring.
     I "Utsikter" är den vita väggen en sista vän, någon att vända sig till innan den verbala exekutionspatrullen brutit tystnaden. Men kanske vill figuren bli störd? Kanske önskar den inget annat än att vi skall dra ned kapuschongen på munkjackan och tala till den. Tala på människors vis, till en medmänniska.

Göteborg 2010-10-05 © Leif Mattsson