Det senaste året har det blivit alltmer uppenbart att scenen för det lågmält hållna måleriet är till stora delar bortblåst i Stockholm. Insikten blossar upp i samma stund som igenkännandet infinner sig. Ja, just det, så här enkelt och precist låter sig livet formas i målarens händer.
     Anneli Nise torkar ur och lägger till, varje tonläge prövas, förstärks och förminskas, så att inget överflödigt utsägs. En stillhetens poesi utvinns ur varje gest hon låter stå kvar i bilden. Figurer och händelser låter sig prövas mot andra målares gestaltningar, i visshet om att det ”musikaliska” i måleriet mejslas fram i utbytet kolleger emellan. Vårdkasarna tänds inte för att varna utan för att uppmärksamma om att blicken och blickfånget är beroende av jämförelsen, den lilla förskjutningen och tonväxlingen.

Anneli Nises prövande rörelser genom sin sakta frammanade poetiska verklighet är smygande obeveklig. Förändringen inom sin härad dramatisk om man jämför ett par utställningar bakåt. Spelet och spelplanen tydligare åt det drömska hållet. Deltagarna är mer allmänt hållna, med undantag för den hundlika varelsen som löper genom Anneli Nises nedtonade ytor. Är det möjligen värddjuret för allsköns påminnelser om att livet alltid utspelar sig någon annanstans när det alltför tydligt försöker formuleras.
     Berättelsen förenar oss, men skiljer oss från det oreflekterat genomlevda. Historien ställs på pennspetsen som i sin tur låter antyda ett sätt som utmärker. Måleriets magi sköljer ögonen med löfte om att uttrycket fortsätter att attrahera nya sökare och stigfinnare.         

Stockholm 2010-11-10 © Susanna Slöör