Att tajmningen är A och O för komikern är allmänt känt, men gäller samma krav även för det konstnärliga berättandet? Är reglerna för linjaritet och temporal uppbyggnad samt behoven av överraskningsmoment likartade? Jag skulle vilja påstå att där finns en viss analogi, även om det inte är den komiska poängen som är målet.

Jonas Nobel ger sig in på historieberättandet både i text och som grafisk metafor. Utifrån en egenfabricerad historia om en dramatisk båtresa med tillhörande skeppsbrott har han byggt upp en konstscenografisk installation. Där finns flotten, symboler för människan, vrakdelar, meddelanden, den räddande ön och så vidare. Texten har en besvärande ton av skoluppsats över sig, men i den visuella presentationen kompenseras detta, om än inte helt.

Nobel är en av grundarna av designgruppen Uglycute och visst kan man med vetskap om detta söka spåra en del av de inredningstekniska lösningarna. Jag väljer dock att bortse från det för att istället förutsättningslöst följa installationens episka linje. Om denna är tillräckligt starkt gestaltad (och inte bara illustrerad) bör det rimligtvis endast behövas en mindre mängd sekundärinformation för att komplettera resans förlopp.
     Det är tveksamt om så är fallet; utan att ha tillgodogjort sig textens klargöranden står man sig som betraktare ganska slätt.
Kanske är historien för linjärt komplex för att kunna ges visuell form, eller också saknas den välbehövliga tajmningen. Som frikopplade objekt är dock flera av presentationens ingående delar högst intressanta, och ordleken med tituleringen klart fyndig: "Display of loss - This play we lost".
     Men vad som saknas är korrelationen mellan berättelsens innehåll (båtresan, valsituationerna, skeppsbrottet) och objektens visuella form. Visserligen handlar det här om symboler för (möjligen) en inre resa, men för att säkerställa kommunikationen mellan tankens form och verklighetens krävs kanske något mer. Något som sätter båten i gungning, så att säga.

Stockholm 2010-12-14 © Leif Mattsson