I Helmtrud Nyströms (f. 1939) målningar bär människorna sin längtan som om den vore en extra hud - ett membran som knappt lyckas avskilja dem från omgivningen. För barnen är det fullkomligt naturligt; ännu har inte den stora oron drabbat dem. Undret är en självklarhet. Kanske ser de naturen som en oändlig kropp; att kyssa marken eller mamma är ett och det samma.

Trots allmängiltigheten är Nyströms människor inga symboler. Kvinnan som beundrande blickar mot sitt träd betecknar bara sig själv. Vad betyder hon? Ingenting. Men hon gör det möjligt för oss att flytta in i hennes kropp, med ögonen följa barkens grova mönster och känna stammens fukt slå emot oss. Vi blir aldrig ett med henne. Men hon väcker minnen vi bär inom oss, minnen om vårt träd, vår skog.

Den unga kvinnan i "Nièce" är på väg bort. Så rastlös i sin iver att ge sig av att hon redan har placerat tyngdpunkten framför fötternas stödyta. I nästa sekund kommer klivet, hon är borta. Finns det en sorg här? Ett vemod över det oundvikliga avskedet? Kanske är det tonåringen som skall till att lämna hemmet. Eller den unga vännen vars klocka tickar fortare än ens egen.
     I "Nièce" är adverbet "där", i "Mitt träd" "här". Andra målningar bär fram nya rums- och tidsbestämningar. Människorna befinner sig alltid i mer eller mindre tydliga förhållanden till landskapet och till de andra. Även när figurerna vänder sig bort, som barnen i målningen "Fuktäng", är de på besök i varandras världar.

Stockholm 2010-09-22 © Leif Mattsson