Jag blir överraskad av den nertonade nykterheten i Jakob Ojanens nya målningar på KAZ Galleri i Västerås.
     Han har redan tidigare visat sig vara en värdig arvtagare till trompe l´oeil-måleriets förtrollningskonster. Hans något äldre målningar, placerade vid rätt tillfälle i den miljö de avbildar, såg jag gärna som rent metamåleri. Något som har roande effekter och filosofiska övertoner som rör måleriets och konstens förmåga att skapa nya verkligheter.

Nu har han vänt ryggen åt interiörer. Han målar varken borgerliga rum med monumentala spegeldörrar eller ateljén och galleriet - lokaler som definieras av tomma väggar med noggrant återgivna arkitektoniska detaljer i öppningar, golvlister och någon trappa. Det var målningar som samtidigt utgjorde en dold hyllning åt den aktuella institutionen eller galleristen där utställningen ägde rum.
    De nya målningarna har en avklarnad saklighet som kopplas till vardagens ickeplatser i en storstadsförort. Det är som att vakna upp efter tider av överdrifter och slöseri, efter en tid av ekonomisk, miljömässig och mänsklig bling-bling.

Utan lågkonjunkturens deppighet eller sorg förflyttar Ojanen sig i de folkhemmets rester som omger vardagen på många platser i Sverige, längs tomma gator med rostiga lyktstolpar, sandlådor vid grindar, lastkajen i ett garage, entoniga husfasader i tegel eller betong med monotona fönsterband.
      Han fotograferar, målar över stora utskrifter gjorda på både duk och papper och genomför mer eller mindre redovisade förflyttningskonster av detaljerna i sina bilder. En grön sandlåda får en ny plats, tegelväggens färger ändras här och där för att låta akvarellens lätthet sprida sig, fönster illumineras eller täppas till. Ljuset är intetsägande och allomfattande på samma gång, den gråa vardagen tiger stilla.

Jakob Ojanen roar sig med subtiliteter och en väl dold poesi som kräver betraktarens lyhördhet och odelade uppmärksamhet. Hans måleri saknar både stora visioner och förmildrande smicker men fylls desto mer av en nykter kraft att gå vidare med det lilla många av oss omges av.

Västerås 2010-01-13 © Kristina Mezei