Julia Peirones kvinnor framträder ofta nakna och upplysta mot en mörk bakgrund. De ser ut att röra på sig, lika långsamt som värdigt. Några sträcker upp sina armar, andra håller i ett rep eller interagerar med en annan kropp.
      Men alla dessa teatrala, iscensatta, rörelser till trots: Peirones kvinnor verkar vilja vara lämnade i fred. Oftast vänder de sig bort, döljer sitt ansikte, liksom vrider sig ur alla nyfikna blickar. Så framträder Peirones kvinnor i bildserierna "Blackberry Bloom" och "Black Blondes".

På Galleri Magnus Åklundh framträder även en, för mig, delvis ny sida av Peirones konst. Det brukar ju heta att kläderna gör mannen (eller kvinnan). I bildspelet "Waiting for Red Pigtails" avslöjar kläderna något om de avbildade kvinnornas privata livsbetingelser. Det avidentifierade har ersatts av något mer konkret privat, ett stänk av antropologi har förts till bilden av helheten. Blickar möter upprepade gånger betraktaren medan en speakerröst beskriver kvinnorna som ”Reading a book”, ”Drinking from a plastic mug” eller ”Dressed in a red coat”.

Lite av samma tema finns i den del av utställningen som är mest estetiskt avvikande: fotograferade hårband mot vit bakgrund. Vore det inte för några bortslitna hårstrån skulle detta kunna vara abstrakta formexperiment. Istället ligger en atmosfär av polisiärt betingat insamlande över bilderna. Ett försök att bevara bevismaterial snarare än en lekfull eloge till några väninnor.

Mer oskyldig lek är det fråga om i konstnärens 58 små bronsfigurer. Små flickor med unika poser; de springer runt, spelar kula eller står lite avsides för sig själva. Var och en av dem hanterar en liten vit pärla – utplacerade på ett vitt bord förvandlat till en skolgård. Återigen är det samma figur, inte unika sådana, med olika roller, endast rörelserna skiljer flickorna åt.
      Garnet börjar nystas upp. I bildspelets och hårspännets kvinnor föds en person ur framkallningen, motsatt Peirones annars mycket mer undflyende kvinnogestalter. Kvinnor som tar ett steg närmare betraktaren ställs mot andra som viker undan.
      Mitt i allt detta reagerar jag knappt över katten bland hermelinerna: en mansgestalt. Med sin vita och upplysta kropp står han vänd bort från mig, mot den peironskt nattsvarta bakgrunden, döljandes sin blick – precis som Periones kvinnor skulle ha gjort. Helheten är redo att fyllas ut av min egen förklarande blick – kvinna som man.

Malmö 2010-0-24 © Martin Hägg 

"Waiting for Red Pigtails" © Julia Peirone