Förändringen i sig var aldrig något självändamål för Torsten Renqvist (1924-2007). Ändå är han en av de svenska konstnärer som gäckat den linjära historieskrivningen allra mest. Hans växlande av spår, tekniskt och tematiskt, förbryllade den samtida konstkritiken, framförallt när han övergav måleriet. Han experimenterade också parallellt med politisk/polemisk grafik. Så småningom var det skulpturen som blev Renqvists ultimata uttrycksform, där visionen och materialet ofta ingick i nära nog symbiotisk förening.

På Thielska Galleriet presenteras ett drygt femtiotal verk varav flertalet är välkända för konstpubliken, som "Fyra flickor hoppar bakåt från en brygga", "Dansande flicka" samt "Göran och draken". Mer sällan sedda verk som skulpturen "Alfa Omega" samt ett antal målningar från sextiotalet kompletterar kollektionen. Tillsammans med grafiska blad ur den radikala sviten "Upplopp" samt ett antal teckningar bjuds en relativt komplett bild av Torsten Renqvists konstnärliga livsgärning.

Utställningen följer en kronologisk ordning från 1952 till 2005, men den är på intet sätt tvingande. Verkens tillkomstår kan dessutom i vissa fall förbrylla något. Egentligen är de dock mindre intressanta, eftersom Renqvists influenser från medeltida kyrkoskulptur och östeuropeisk sakral bildretorik omkullkastar förutsättningarna för en alltför linjär tolkning. Istället bör man se hans ständiga sökande efter gestaltningens unika form för varje enskilt verk som ett sätt att upphäva eller försvåra kopplingen till de modebetonade skiftningarna inom samtidskonsten. Han var starkt kritisk till den tendentiösa anpassligheten och blev på så sätt en anomali i en alltmer normerande och genomkommersialiserad konstvärld. Man skulle kunna påstå att han tillhörde dem vars konstnärliga position tydligast kan beskrivas med Lars Ahlins manifestiva ord: "att leva i men inte av sin samtid".

Stockholm 2010-03-31 © Leif Mattsson