Det vore en överdrift att påstå att Märit Runstens och August Sörensons verk kompletterar varandra. Snarare förstärks olikheterna av kombinationen: rasande besatthet kring genusfrågor hos den ena och förening av konst och hantverk hos den andra. Lerans tyngd och melankoli står mot sprakande lätthet i plast och tecknad linje. Medan Sörenson bygger lägereld av sitt råmaterial, mattgråa klumpar som stenar, och pinnar som stavar, tecknar Runsten heraldiskt stolta ornament av det manliga könsorganet.  

Att gränserna mellan konst och hantverk ignoreras tillhör den konstnärliga vardagen numera. Båda konstnärerna är födda kring 1980, gått på Konstfack och har redan inlett ett konstnärskap som väcker intresse. Jag ser deras materialval som en positionering. Traditionens barlast skjuts åt sidan och budskapet laddas när det sprakar till mellan beprövad teknik och oväntat uttryck.

August Sörenson börjar med konsthantverkets basformer, kruka, potta, djur, gubbe. Men plötsligt tycks processen ta en vändning: föremålet förvandlas, det träder in i en annan dimension och tycks påbörja en berättelse om konstnärligt tänkande. Och om sig självt. 
     Det skapas en distans, ett glapp där hantverket hävdar sina formtraditioner samtidigt som formen fastslår konstens onyttighet. Ibland doftar experimentet 1960-tal med all den ojämna och klumpiga brukskeramik som åstadkoms då. Men i dag är det svårt att vara så oskuldsfull.
     Därför är det välgörande att det hela sker medvetet och finurligt, både med melankolisk butterhet och barnsligt bus. Fulhetens repertoar spelas ut mot det perfekt sköna i både form, glasyr och glans. Balansgången är dock riskfylld. Formerna slår i bästa fall över i surrealistiskt överrumplande nyskapelser samtidigt som banaliteten ibland ligger hotande nära. 

Märit Runstens verk utmanar synen både på den textila traditionen och den genustolkning som har följt den. Hon syr i svart blank plast, ibland vitt med rosa stänk. Fanns det tidigare något vänt i hennes tygfigurer så är det nu definitivt borta.
      Temat är mannen, i en patriarkalisk samhällstruktur präglad av våld och sex. Skulpturerna berättar om hämndens urskillningslösa raseri som hon låter drabba mannens kropp, i synnerhet hans könsorgan. Mannen blir i hennes bildvärld till objekt som dissekeras, med vassa spetsiga verktyg skärs sönder för att åter stickas och sys ihop. Varje form laddas av explosiv vrede, en besvärjelsens förgörande kraft.
      Processen dokumenteras som i vetenskapliga planscher, sakligt, konkret med spänstigt slingrande linjer som inringar verkliga och fiktiva organ. Linjerna skapar ett ornamentalt mönster, med upprepningar som hämtade ur en febedröm, hypnotiskt övertygande med klinisk precision och behärskning.

Ingenstans släpper hettan - och utställningen lämnar blodsmak i munnen.

Eskilstuna 2010-02-03 © Kristina Mezei (text och foto)

”En oavslutad affär", stengods, snöre, porslin”
© August Sörenson

”Schema", teckning © Märit Runsten