Förhållandet till teaterns föreställningsvärld beskrivs inte sällan i svärmiska ordalag av bildkonstens aktörer. Lockelsen ligger både i den momentana karaktären samt i själva förvandlingsaktens magi. Den självbild man tillskriver teatern lånar drag av de mer extrema av nittonhundratalets aktörer, exempelvis Antonin Artaud som i sitt ”Manifest för en ofullgången teater” (1926) talar om att "hjärtats mest hemliga drivkrafter blottas".
     När Bonniers Konsthall väljer att tematiskt sammanföra teatern och bildkonsten sker det i ett konstklimat som väsentligen skiljer sig ifrån Artauds. Ändå tycks lockelsen vara nära nog densamma. Det är den magiska akten, metamorfosen, som fascinerar, liksom rekvisitan, scenografin, kläderna – och naturligtvis själva tilltalet: det "teatrala".

Först när man givit upp ambitionen att finna ett samband mellan de fjorton deltagande konstnärerna framträder de enskilda bidragen i klart ljus. I mitt fall var det vid det andra besöket på utställningen som två verk tydligt stod fram som "nycklar".
     Det första var Ragnar Kjartanssons Roy Andersson-nostalgiska video "Gud". Den välkammade vokalisten står framför en rosafärgad ridå och upprepar gång på gång samma klagostrof: ”Sorrow Conquers Happiness” (Sorgen övervinner glädjen) – ett meditativt verk där de tre enkla orden gradvis tycks tömmas på mening.
     Det andra nyckelverket är Inci Eviners "Harem", en datoranimerad video som har ett kopparstick från 1700-talet (av Antoine Ignace Melling) som förlaga. Mot ett statiskt, arkitektoniskt spjälverk i gråskala kan man beskåda hur ett antal lila- och blåfärgade kvinnofigurer utför märkliga handlingar. De bär pyjamas, alltså knappast klädda för ett harem, och det är inte heller till en sådan lokal associationerna i första hand går. Snarare då till drömmens paradoxala logik, samt till Breugels människomyllrande målningar. Som video är "Harem" konceptuellt enkel men perceptuellt avancerad – ett fascinerande verk.

Kristine Roepstoffs föreställning är betydligt mer problematisk. En inspelad dialog mellan "rum" och "bild" (i den svenska versionen inläst av Johan Rabeus och Björn Granath) illustreras av roterande paneler som enda visuella gestaltning. Det räcker inte, det blir för tunt. Sällan har jag saknat skådespelarnas fysiska dynamik såsom i detta verk.
     Intressantare är då Ylva Oglands "Snöfrid"-docka i destillerimiljö (absint). Teatral är kodordet, för att inte säga labil i överförd romantisk form. Synd bara att den performance som "Snöfrid" utfört endast finns i en miniversion på själva utställningen. Den 10:e november planeras dock "Snöfrid" utföra sitt nummer ännu en gång.

Där påminns man om temautställningens logistiska problematik; ett antal föreställningar är förlagda till Dramaten, och de som sker på Bonniers Konsthall återkommer bara vid vissa speciella tillfällen. Jag ser dock inte det som avgörande; det är naturligtvis omöjligt att helt bibehålla den teatermässiga dynamiken i de drygt två månader som uställningen pågår. Däremot kan man ha sina funderingar om den påtagliga ojämnheten verken emellan. Men även om detta drar ned betyget något är "Scenväxlingar" ändå klart intressant och sevärd.

Stockholm 2010-10-19 © Leif Mattsson

Ragnar Kjartansson, "Gud", 2007
Foto: Rafael Pinho

Lili Reynaud-Dewar, "Black Mariah", 2009
Foto: Mattias Givell

Kirstine Roepstorff, "Stille Teater", 2008
Foto: Mattias Givell

Miriam Bäckström, Mirrors (Speglar), 2005 Attractions (Attraktioner), 2010.
Foto: Bonniers Konsthall. Foto: Mattias Givell 

Deltagande konstnärer: Pablo Bronstein, Miriam Bäckström, Keren Cytter, Inci Eviner, Gabriela Fridriksdottir, Ragnar Kjartansson, Ylva Ogland, Christodoulos Panayitou, Lili Reynaud-Dewar, Pietro Roccasalva, Kirstine Roepstorff, Markus Schinwald, Sriwhana Spong, Catherine Sullivan