Intentioner och teknik är två särskiljande faktorer i det flöde av bilder som omger oss. Som betraktare rör vi oss på många nivåer utan hänsyn till kategori, omärkligt växlar vi seende mellan intentioner och tekniska uttryckssätt. Bilder är oavsett medium och teknik rov för våra blickar, vi ger och tar, lägger till bygger om. I en tid och kultur fylld av uttryck i tvådimensionell form uppstår oundvikligt en interaktion mellan bilder med skiftande avsändare. Vad betyder det för en smal art som måleri?  

National Gallery i London slutet av 70-talet
Efter att ha ägnat dagen åt samlingarna avslutade jag med att i bokshopen bläddra i några konstböcker och fastnade för en bok innehållande bilder i skala 1:1 av den engelske konstnären John Constable. Landskapsstudier målade på pannå, små skisser utförda i det fria, vyer målade från platser i det landskap han tillbringade en stor del av sitt liv. En mycket vacker bok med fantastiska reproduktioner. Det framgick att originalen fanns att beskåda på Albert and Victoria Museum. Dagen därpå infann jag mig för en närmare granskning.
Det var en samling underbart fräscha små målningar som gjorde ett outplånligt intryck.

Jag har ofta funderat på skillnaden mellan Constables skisser och hans genomarbetade målningar. Hur betraktades de av honom och hans samtida, kunde de ses som färdiga verk och inte bara som underlag för ateljéarbetet. I varje fall var det inget han exponerade, kanske inte ens såg som färdiga konstverk utan endast som förberedande studier. För oss är de målningar i sin egen rätt, vi har inga problem att se dem som fullfjädrade. Möjligtvis var det inte några större problem för honom. Antagligen satte tidens konventioner gränser, åtminstone för offentlig exponering.

Inom måleriet har landskapet från tid till annan betraktats som en scen, en bakgrund mer eller mindre fylld av betydelse och symbolisk mening, naturens roll var att illustrera eller uttrycka en andlig idé.
      En målning där landskap, gestalter och natur är bärare av en idé, andlig eller filosofisk, är med nödvändighet gjord i en verkstad. De är komplexa arbeten som kan liknas vid stora byggen, visserligen beroende av naturstudier men resultatet av ett långt arbete i ateljén.
      Constables genomarbetade målningar är till skillnad från skissernas mer avspänt iakttagande flöde, laddade med emotionell spänning. Här finns en avsikt som söker en formulering, en vilja som sätter samman, bygger och konstruerar, visserligen med andhämtning införskaffad under andra förhållanden. Trots det omsorgsfullt planerade finns en rasande intensitet, naturen förnims oanfrätt närvarande. Ateljéarbetet har inte fördunklat känslan för väder och vind, målningarnas hårt tuktade landskap har en uppfriskande råhet. En förströdd blick från vår tid kan lätt uppfatta hans måleri som idylliskt, men vid närmare påseende skall man upptäcka att det har ett påtagligt visuellt tryck, likt ett spänt fjäderstål.

Processen att förena färgens rumsskapande illusion med pigmentets renhet som pågått sedan artonhundratalet, hänger paradoxalt nog samman med att konstnärer tog med sig duk och staffli ut i naturen.
     Även om de flesta målningar som utförs idag är ateljéprodukter, görs de med de särskilda kvaliteter som kan sägas ha sitt tekniska ursprung i skissen. Det direkta anslaget och den tekniska förenklingen skapar en känsla av flyktig iakttagelse, ett levande nu.
     Ren oblandad färg och blottlagd vit yta är naturliga element i samtida måleri, komponenter som ger ett lite obearbetat uttryck. Det oförädlade och omedelbara framkallar en känsla av autenticitet.
     Ett färgpigments lyskraft höjs när den ren stryks på vit grunderad yta, får en mer självständig roll, blir en storhet som utmanar illusionen.

Kanske är det symptomatiskt för vår tid att ett snabbt tilltal och en anslående formulering vunnit företräde inom konsten. Ett slags signaleffekt för att fånga vår uppmärksamhet belönas, något som ofta återspeglas i de val av konstnärliga uttryck som görs av massmedier, kulturella institutioner och kommersiella aktörer. Att kvickt gripa betraktarens intresse har vuxit i betydelse, första intrycket är prioriterat, ögonblicklighet är en attraktiv egenskap men också en kvalitet som har ett pris. Komplexitet och nyanser är inte lika upphetsande och har därför kommit lite på mellanhand. De ger inte den utdelning man åtrår.
Man kan fråga sig om fokuseringen på slagkraft och första intryck enbart är av godo för konstnärligt skapande.
     Har interaktionen mellan bildvärldar med olika intentioner och tekniska uttryck lett till en alltför entydig premiering av förenkling och slagfärdighet.
Baksidan på myntet är att komplexa verk som det tar längre tid att omsluta, som långsammare släpper ifrån sig sina hemligheter har fått stryka på foten. Ingen kommer undan, men att endast skaka hand är inte nog.
     Det blir inte så mycket spring i trapporna om allt kommer en till mötes när man lyfter blicken. Innan man vänt sig om är allt borta.

Stockholm 2010-05-12 © Kjell Strandqvist

Omkonsts startsida