S:t Astier 10 06 05
Materia och Idé
Idén har allt i detalj klart för sig, har tänkt ut storlek, färg och kvantitet, beskriver för Materien hur det bör se ut. Materien tittar omsorgsfullt på förslaget meddelar sedan att hon är tveksam till kvantitet och färg, påtalar att vissa detaljer inte riktigt kan genomföras på det sätt som föreslagits. Istället erbjuder hon en förändring som visserligen skulle förändra utseendet men i gengäld ge en känsla av öppenhet och lätthet. Idén tittar på förändringen som erbjudits men är inte riktigt övertygad om värdet av den lanserade lättheten, kan man inte tänka sig att enbart förflytta tyngdpunkt och istället tillföra några enkla organiska detaljer. Materien utför motvilligt den önskade förskjutningen men effekten av detaljerna rubbar uttrycket och betonar ytan onödigt mycket. Idén betraktar missnöjt resultatet och föreslår en kraftig reducering och utbyggnad i sidled som kompensation för tyngdpunktsförskjutningens negativa verkan. Den motvillighet Materien tidigare visat är fortfarande betydande, utbyggnaden i sidled har visserligen förbättrat saken men detaljerna är ett spretigt elände som inte tillför särskilt mycket, hon föreslår ett byte av färg och att de slopas. Idén inser motsträvigt vinsten i att slopa detaljerna och accepterar förslaget, är med på en annan färg men tycker i sin tur att ett par öppningar kan skapa en viss luftighet, Materien instämmer inte utan gillande.
Böjd över ett litet pappersark målar jag med en kort mårdhårspensel och några temperafärger, letar utifrån en vag idé efter en slags generell form, visuell rörelse eller rytm. Min pensel är lätt nergången med en borst som under hand delvis beckat igen, blivit spretig av intorkad färg. Efter ett flertal fruktlösa försök och korrigeringar får jag syn på något som fångar mitt intresse. Jag stirrar på den ostyriga stripighet penseln åstadkommer både en och två gånger innan jag får syn på det. Den av intorkad färg spjälkade penseln har skapat parallella streck, ett brett spår som slingrar sig över arket, överraskad inser jag att det som nyss bara var ett bekymmer i stället erbjuder en framkomlig väg. Plötsligt förvandlas det abstrakta håglösa sökandet till något faktiskt, parallelliteten öppnar dörren till ett helt nytt rum, det som var en linje på jakt efter form blir med ens väldigt gripbart. Borta är den sega gnetigheten allt faller ledigt på plats, vida rörelser alstrar påsiga gestalter dubbla streck snor sig i lösa knopar som fogas samman till fiktiva rumsligheter. Ibland måste man samarbeta med vissa motspänstigheter.
Rörelsen som premiss och stötesten.
P.O. Ultvedt kunde med en enkel elektrisk motor få diverse föremål att dansa efter sin pipa, utifrån en idé utföra sanslösa koreografier och inte bete sig hur som helst. Skulpturer vars mekanism av hjul och drivlinor försatte allsköns triviala objekt pannor, skoblock, hårborstar och rivjärn i gungning. Saker och ting förvandlades av omväxlande spattiga som nobla gester till aktörer i ett vardagligt drama, halsbrytande orimligheter kastades av och an mellan hopp och förtvivlan. I hans konstnärskap är relationen materia och idé ovanligt framträdande det är lite som hönan och ägget, det är svårt att avgöra om rörelsen födde idén eller idén krävde rörelse. En automatisk rörelse skapar ett begränsat rörelseschema för att inte säga monotont, vilket kan vara ett problem för den som vill åstadkomma ett sammansatt konstverk. För att komma runt den mekaniska upprepning motor och drivhjul skapar, inte bara följa med i rotationens riktning, utan framkalla illusionen av en mer komplex händelse, krävs fantasi och uppfinningsrikedom. Genom diverse manipulationer av visuella element, färg, rörelseriktningar, storlekar på hjul etc. lyckades P.O. Ultvedt ofta utöva ett visst inflytande över upprepningens tyranni, att det sedan gjordes med vass humor försämrar inte saken.
Idé och materia separeras ofta alltför lättvindigt i kritiska texter men hur man målar avgör vad man målar. Inbillar mig att samma villkor gäller för all konstnärlig verksamhet oberoende av teknik. Konstnärligt gestaltningsarbete är oavsett konceptets karaktär visuellt, narrativt eller intellektuellt ett ambivalent sökande i fysisk materia, ibland en förutsättning för ett uppslag, som i och för sig ständigt trilskas men även bidrar med lösningar. Materia kan också vara en förutsättning för ett konstnärligt uppslag. Ett materiellt motstånd utmanar ibland intentionen ger upphov till förslag varken vilja eller idé förutsett. Materia och idé är jämlika komponenter, ett slags kommunicerande kärl intimt länkade vid varandra där varje nyans synas lyhört i förädlingen av uttrycksmedlen.
En konstnär är fångad i en mycket öppen process fylld av både konkreta, emotionella och intellektuella överväganden som skall leda till en formulering som bär. Att en omvärld sedan ofta inte ägnar mer än en sida av saken uppmärksamhet förändrar inte uppgiften. Texter som av olika skäl inte förmår hantera materia och idé som en helhet och förankra tillblivelsen i gripbar verklighet är problematiska. Konstverk är sammansatta av olika nivåer med betydelse för uttrycket, blickar vi ut över det estetiska landskapet, samtida eller historiska, känns en separering som mycket ofruktbar.
Stockholm 2010-09-01 © Kjell Strandqvist
