Att påstå att upplevelsen av färg går bortanför ordens beskrivande förmåga är närmast en självklarhet. Sammansatta ackord skapar ständigt nya övertoner, likt stråkens flageoletter. Så när spektralvågorna från Astrid Sylwans starka klanger - gulgrönt, rosa, mörkblått och orange - träffar ögat blir det deskriptiva språket inexakt och obrukbart.
Anslaget liknar det från utställningen, sommaren 2008 i Olle Nymans ateljé. Huvudsakligen är formerna också desamma: bubblande, buktande och böljande. Men i några fall har det tillkommit en råare, staccatoliknande penselföring. Verken "Reminiscence I-III" har en klart mer uppbruten och inte alls lika lättillgänglig struktur som de övriga.
Jag associerar till Alf Lindbergs mogna och osentimentala bildspråk. Men i hans fall var fragmenterandet ett slags analysmetod - ett sätt att bryta ned verkligheten till små begripliga beståndsdelar.
Jag är inte säker på att det är Sylwans syfte. Snarare tror jag hon hamnat i ett till det yttre likartat resultat, men från ett diametralt motsatt håll. Hennes verk har till skillnad från Lindberg heller ingen synbar koppling till en yttre verklighet. Snarare ansluter de till en väl förankrad tradition - den amerikanska abstrakta expressionismen.
|
Även i Sverige har denna tradition genom åren behållit sin styrka, men ofta med ett intimare och mer poetiskt anslag. Jag tänker exempelvis på konstnärer som Harald Lyth, Curt Asker och Lotti Ringström för att nämna några.
Serien "Reminiscence" visar på Sylwans vilja att bredda sin färg- och formpalett mot ett kärvare, mer nordiskt anslag. Som kontrast till de formsvepande och färgintensiva målningarna är "Reminiscence" intressanta, om än inte lika sylwanska. Men det är förmodligen det offer som måste till för att hon skall kunna ta nästa nödvändiga steg.
Stockholm 2010-01-26 © Leif Mattsson
Untitled, akryl på pannå, 35 x 30 cm, 2009
© Astrid Sylwan
|
