Den största förtjänsten med samlingsutställningen "Thrice upon a time" - tilltron till det visuella - blir uppenbar så fort man träder in i Magasin 3:s rymliga lokaler. Visserligen är varje verk ledsagat av den numera obligatoriska bruksanvisningen, men i de flesta fall helt i onödan. Detta är i första hand en utställning för seendet och för den ordlösa bilden.

När man väl konstaterat detta börjar betänkligheterna dyka upp. Presentationen av Magasin 3:s samlade inköp är ett urval som uppdelats i tre sektioner med tre olika curatorer. Som om inte samlingen i sig vore tillräckligt disparat, lägger sig således dessa tre tolkningsviljor ovanpå.
     I den första avdelningen, "porträtt och landskap" (Elisabeth Millqvist), möts man av ett överhängt, kaotiskt myller. Det mesta som kunnats infogats under titelns samlande paraply verkar finnas med. Resultatet, som jag antar skall verka generöst och närmast hemlikt, blir mest rörigt och osammanhängande.
    I avdelning nummer två - om arkitektur och mentala miljöer (Tessa Praun) - kan man ana en större tilltro till de enskilda verken. Jens Fänge får exempelvis breda ut sig längs två väggar, och Jockum Nordström har nästan fått ett helt rum - i mitt tycke ett av utställningens mer dynamiska.
    I bottenvåningen möts man av den tredje curatorns tolkning (Richard Julin). "Samlandet" är här det enande temat, men som man kan misstänka räcker detta knappast som konstnärlig urvalspremiss. För att dramatisera den torra tematiken har Julin skapat olika rum i rummet, med ett intimare uttryck som följd. Det är kreativt tänkt; utställningstekniskt spelar bottenvåningen i en egen division. Nyfikenheten kittlas här av ljussättningen och den lätt labyrintiska dispositionen.

"Thrice upon a time" är Magasin 3:s hittills största utställning med sammanlagt över tvåhundra verk. Den är bitvis mycket intressant men med ett i vissa fall svårbegripligt urval. Några konstnärer dyker dessutom upp gång på gång utan att detta egentligen tillför något till helheten. Uta Barth och hennes kosmetiskt "tjusiga" fotografier är ett sådant exempel. Fred Sandback med sin anemiska postminimalism är ett annat.
    Men visst finns här ett antal betydande verk, om än mer sällan signaturverk - alltså sådana som är centrala för respektive konstnär och som äger en museal kvalité. Detta förvånar något då man fått uppfattningen att det knappast funnits ekonomiska hinder.
    Som jämförelse kan nämnas den nyligen avslutade utställningen med Alf Holms privatsamling (Liljevalchs konsthall). Där kunde man se ett flertal signaturverk, exempelvis av Alf Lindberg, Birgitta Liljebladh och Olle Skagerfors. Andra tider och andra priser, javisst. Men jag förmodar ändå att Holms ekonomiska resurser varit begränsade i jämförelse.

Magasin 3 flaggar för att inköpen inom kort kommer att bli tillgängliga som en permanent del av konsthallen. I samband med detta kanske det kan vara på sin plats att kritiskt granska urvalet. Det nyfigurativa måleriet, som under det senaste årtiondet svept som en stormvind över världen och lockat en mycket stor publik till gallerierna och konsthallarna, är här sparsamt representerat. Kanske beror detta på curatorernas urval. Kanske finns det någon Neo Rausch, Marlene Dumas, Peter Doig, Dana Schutz eller Luc Tuymans gömd i samlingen. Eller om prislappen varit väl hög för dessa, varför inte någon Karin Wikström, Helen Billgren, Marcus Eek, Hans Lannér, Astrid Svangren, Victor Kopp eller någon annan av det moderna måleriets ambassadörer?

Stockholm 2010-09-22 © Leif Mattsson

Gabriel Orozco “Black Kites Perspective (right), 1997 Samling Magasin 3 Stockholm Konsthall Courtesy Marian Goodman Gallery

Jockum Nordström På bordet fyra scener ur Jockum Nordströms kommande pop up box ”By and to Jockum. Seven scenes” ”Likväl”, 2007

Uta Barth “Field # 6”; “Field # 8”; “Field # 19”, 1995 samt Ulf Rollof “Container”, 2001

Tal R ”Hyacint”, 2008 samt Fredrik Söderberg ”AOS-The Black Brother”, 2010 ”Treat the Gods as if they Exist”, 2010 ”The Beginning of Magick II”, 2008

Vy från del tre av utställningen, nedre plan.