Till den femte utställningen på Galerie Aronowitsch har Matthias van Arkel tagit ut svängarna, både vad det gäller formaten och disponeringen av ytorna. Nu aktiverar han även skiljeväggen mellan de två rummen med en linjeflödande väggmålning.

Att rockgruppen Joy Division haft en viss inverkan på van Arkel kan man misstänka; utställningen bär samma namn som bandets andra och sista skiva, "Closer". Och visst går det att finna förbindelselänkar mellan Joy Divisions tungt pumpande ostinaton och van Arkels sammanpressade silikongummibilder fyllda av krumbuktande evighetsslingor. En tydlig musikalitet i överförd mening finner man även i väggmålningens dansande linjespel. Rent tekniskt är detta verk inte särskilt märkvärdigt (jämfört med utställningens övriga), men som metronom och katalysator i ett totalkonstverk är det omistligt.

En särskiljande teknik, en entydig form och ett material som bjuder motstånd; Matthias van Arkel har gjort ett konstnärligt val som är lika genialt som det är riskfullt. För han kan knappast för all framtid förlita sig på själva teknikens evighetsberusande charm. Pinnar måste stickas i hjulen och krokben läggas ut.
      Kanske är det insikten om detta som lett honom till utvidgningen av själva utställningsformen. Ambitionen tycks vara att söka en större integrering mellan verk och rum. Målningarna har till exempel