På Konstakademien i Stockholm startar höstsäsongen med fyra nya utställningar av Iréne Vestman, John Stenborg, Sofia Wahl och Per Nilsson.

Iréne Vestman redovisar i Salarna fynd av primära alfabet. Hennes två skulpturer och fragment av betong ger ett första intryck av ögonblicksbilder av arkeologiska utgrävningar.
     Mellan de två skulpturerna i västra respektive östra salen finns som en övergång i stora salen reliefer i milt grönt på golvet. Färgen kommer av kross från bergarten serpentin som konstnären tillfört betongen. Man kan tolka de strikt formade relieferna som ett utforskande av snitt, relationer och övergångar mellan fysiska och mentala plan.
     "Relief 8" påminner om den rekonstruerade planen av palatset på Knossos på Kreta, sagans Minotauruslabyrint, som trots sin öppna form ger utrymme för avskildhet och intimitet.
Skulpturerna består av betongelement, som fogats samman i tydligt redovisade snitt. Så fogades kolonnerna i egyptiska Luxor, men även monumentaliteten och ytorna av sandstenskaraktär ger associationer till den egyptiska arkitekturens storhetstid för drygt 3000 år sedan.

Iréne Vestmans avsikt kan tolkas som att presentera ett språk som kombinerar bokstavstecken och begrepp. Begrepp blir ord som blir bokstäver, men processen går också åt andra hållet, när begrepp söker uttryck, nya ord måste uppfinnas och bokstäver ordnas. Hon tycks påpeka att språk rymmer en eskalering, trappor leder till nya plan av vad som är möjligt att forma och formulera.
I bakgrunden finns larmet från språktvivel, bokstavstro, vitsen som Freud menade blottade människans inre… allt detta är här barlast som måste kastas över bord.
     I Västra salens ”Skulptur I – XV” kan sammanfogningarna beskrivas som organiska. Jämfört med ”Skulptur I – XXVII” i den Östra salen är det ett mindre verk. Det består av en sida om man beskriver det större verket som fyrsidigt. Kring skulpturerna finns delar som visar att arbetet pågår, så snarare än fragment från en antik tid, framstår de som fynd från framtiden, som möjliga att foga till skulpturer och mening i sinom tid.
     De fyra sidorna i ”Skulptur I – XXVII” består var och en av en större, samlad bokstavsform (eller delar av ett alfabet) sammansatt av mindre delar i tydliga plan. Skulpturen har ett inre rum tillräckligt stort för en människa och är möjlig att se genom från nästan alla håll. Det är alltså inget gömställe, utan snarare medvetandets plats, en språkets kärna. Humor finns med i spelet. Den kvadratiska formen påminner om de bokstavsklossar man ger till små barn i början av deras karriär som språktydare.

Av Galleri väst och ateljén har John Stenborg skapat två rum utan döda punkter. Vi möter många av hans målningar med titeln Axiom, och det orubbliga påstående som dessa bilder uttrycker är de ingående objektens spänningar och strävan efter balans. Spänningarna gestaltas av hoppressande, nedpressande, tyngder, motkrafter men ibland också om slakande. Sammantaget skapar måningarna en känsla av ett pågående arbete, som flödet i ett komplicerat och med nödvändighet snabbt utfört maskinellt arbete.
John Stenborg arbetar också med färger (som oftast resulterar i den grå). Hans målningar kan ibland bestå av många mer eller mindre tydliga lager. I de stora svarta målningarna tycks ljuset avlägsnats och de binder rummet som utblickar mot universums svarta hål. ”Grå jonglör” består av fyra sammanfogade dukar och en skulptur och har ett sug som upphäver alla referenser, vilket är John Stenborgs tydliga avsikt.
     I utställningen finns skulpturer med högtalare och komplext sammansatta strålkastare ("Current Polyfonic") som på sitt sätt sprider axiom eller behåller dem för sig själva ("Skulptur utan minne"). Att ljuset är av största betydelse vittnar den magnifika "Skuggans skugga faller genom grenverket och subtraheras till ljus igen".

I Sofia Wahls "Sy ihop” finns en liten stående figur i den stora målningens mitt. Omgivningen tycks som en motstridig härva. Garnvägar löper åt skilda håll. På ett plan kan det handla om konstnärens stretande med textilen (hon syr och broderar också), och på ett annat om den livsroll vissa människor får ta eller tar på sig, hon som ska se att allt funkar. Gestalten i målningen tycks lika arg som trött.
     Sofia Wahl hämtar många motiv ur en vardagstillvaro, men den är ofta genombruten, som i målningen ”Tidig morgon” där ljus och luft brusar och omformar det som nyss var välbekant till en farkost mitt i skummet. Om hon målar eller broderar har mindre betydelse; måla kan hon ju med broderi och vice versa. Ta ”Ester”, ett frejdigt impressionistiskt verk med rejäla garner.

Per Nilsson i Tengbomsalen utgår från en uppriktig, elementär syn på världen. Ordningen tycks slumpmässig – heliga bordtennisrack, en apa i solnedgång och evigheten, kanske en inre syn målad som en skimrande form sedd genom ett töcken. Han kommer ihåg en liten Per i hängmattan och konfronterar oss med en svårtillgänglig soldat.
     Det är ett direkt måleri som på ett subtilt och till synes oförmodat sätt samlar in viktiga livsvärden som de kan te sig i oväntade speglingar. Som kategori kan man tala om en konst utanför akademierna. När det kommer till det mänskliga sökandet har detta ingen betydelse, det är ju – s­om i Per Nilssons fall – på angelägenheten det kommer an.

Stockholm 2010-09-01 © Niels Hebert