Håvard Vikhagen (f. 1952) är en ny bekantskap för mig, liksom förmodligen för flertalet konstintresserade i Sverige. I Norge däremot jämförs han med de stora expressionisterna, Munch och Nolde exempelvis. Och för en svensk ter sig släktskapet till vår egen John Bauer inte särskilt långt borta.

Vikhagen beskrivs i norsk media som neoexpressionist, och visst ligger det en del i det. Men ser man enbart till den aktuella urvalet skulle jag emellertid vilja utesluta prefixet neo. För även om detta måleri kan betraktas som anakronistiskt för vår tid, saknas ofta de medvetna stilbrott som neoexpressionisterna använde sig av. Snarare ansluter Vikhagen direkt och utan omsvep till ett kumulativt och romantiskt-expressivt måleri i exempelvis Emil Noldes anda.

Det finns en uttalad fin de siècle-stämning med ett visst nationalromantiskt patos i flera av bilderna. De andas Munch, Ibsen och Strindberg. Själsliga dramer manifesteras i de sandsträva texturerna och smärtan sitter insmetad i tjocka färglager. Målningarna har övergått från avbildningar till tillstånd - mentala sådana. Vardagen har förvandlats till något svårbegripligt, mystiskt - kanske en seans. Och mannen vid eldstaden har intagit shamanens skepnad.